I vanlig ordning och min vana trogen kommer här ytterligare ett sent inlägg. Jag har varit väl inaktiv både här och på Instagram länge nu. Det har jag bett om ursäkt för tidigare, men hoppas återigen att kunna ändra på det.
För två veckor sedan var det dags för ett nytt bryggtillfälle och som utannonserat så bryggde jag en modern lager. Det är den fjärde upplagan av ett recept jag skrev och bryggde för drygt ett år sedan första gången. Jag har gjort smärre förändringar vid varje tillfälle, men inte lyckats pricka helt rätt. Den första upplagan är fortfarande den bästa, varför jag har gått lite tillbaks till ruta ett nu. Min uppfattning är att mycket kan härledas till vattnet och justeringen jag har laborerat med. Nu har jag återgått till den ursprungliga som finns bifogad härunder. En mer blygsam justering än tidigare och det återstår att se huruvida min misstanke stämmer. Jag tror att en provsmakning kan bli aktuell inom två veckor.
Normalt sett späder jag min färdiga vört med vatten innan jäsning för att nå 40 liter och kunna fylla två fat. Tanken var att jag skulle ha använt 6 liter vatten för att späda ner till OG 1.051, men när den landade där redan innan spädning fick jag helt enkelt strunta i det. I gengäld fick jag dock ut cirka 36 liter istället för mina uppskattade 34. Det kan i sin tur härledas till problemen jag har upplevt med volymmätningar, se mer här, som jag dock har kommit till rätta med nu. Däremot har jag inte alls kommit till rätta med mitt utbyte. Jag vet inte om det handlar om prestige eller varför jag envisas med räkna med en för hög brygghuseffektivitet. Till mitt försvar bör dock tilläggas att det endast är min tredje bryggning sedan jag fick kontroll över volymerna och att jag vid förra tillfället bryggde en dubbel-IPA där utbytet blev lägre av andra skäl. Till nästa gång får jag nog ändå krypa till korset och sänka mitt beräknade utbyte till 70%.
De sista graderna går så långsamt och jag brukar regelbundet låter den sista kylningen få ske i kylskåpet innan jästen pitchas. Vörten fick stå över natten och därefter pitchade jag en förkultiverad Saflager S-23 vid 11,5° C.
Klar fin vört i mätglaset och min nya hydrometer invigd.
Jag har som sagt bryggt detta öl vid tre tillfällen tidigare. Inför detta tillfället återgick till en snarlik vattenprofil som den vid första upplagan. Därutöver tog jag till First Worth Hopping istället för konventionell bittergiva och några mindre justeringar avseende de senare humlegivorna. Det återstår att se om önskvärd effekt har uppnåtts och jag ser verkligen framemot resultatet inom ett par veckor.
Återigen har det förflutit en lång tid sedan jag sist skrev något. För detta ber jag uppriktigt om ursäkt. I verksamheten har det dock inte hänt särskilt mycket sedan sist, vilket förklarar frånvaron något. Min senaste DIPA har dock blivit färdig och poserar på bild här i inläggets topp.
Det är säkerligen bekant sedan tidigare, men i min bryggverksamhet strävar jag efter precision och att eliminera felkällor. Nyligen fick jag nog av oprecisa hydrometeravläsningar och införskaffade mig tre stycken Hydrometer Special. De är indelade i tre olika skalor, där nummer ett sträcker sig ifrån -10 till 30 Öchsle, nummer två från 30 till 70 och den sista från 70 till 110. Följaktligen lämpar de sig för olika användningsområden, som kanske egentligen är självförklarande. Nummer ett för FG-avläsningar och mätningar mot jäsningens slutskede, medan nummer 2 torde lämpa sig till mätning av OG för de flesta normala öl. För starkare öl, tyngre vört så att säga, är nummer 3 ett bra val. Eftersom olika mätare sannolikt kommer att användas till ett och samma öl är det av vikt att de överensstämmer sinsemellan.
En viktig del i min strävan efter precision är att mätinstrument är väl kalibrerade och pålitliga. Jag har skrivit om kalibrering tidigare, se här. Ett första steg innan användning av mina nya hydrometrar var således en snabb och enkel kalibrering.
Nummer ett kontrollerade jag endast avjoniserat vatten. Temperaturen bör vara 20° för ett korrekt resultat, det är för övrigt sant för alla tre. 20-gradigt avjoniserat ska ha ett SG-värde på 1.000, vilket stämde väl överens med avläsningen av hydrometer ett.
För hydrometer två och tre fick jag blanda två andra lösningar. Hur det går till har jag skrivit om i det ovannämnda inlägget i närmare detalj. För enkelhetens skull tillredde jag min lösningar till att landa på 1.040 respektive 1.072. Utgångspunkten är Plato eller ºP, vilket anges en lösnings sockerhalt. 10 ºP är detsamma som 10% socker, för mer information se tabellen här.
SG 1.040 eller 40 Öchsle är detsamma som 9,994 ºP, det vill säga i princip 10%. Det innebär att en sådan lösning enklast tillreds med 90 gram vatten och 10 gram socker.
Hydrometer två stämde hyfsat bra. Den visade dock en aning för högt värde, vilket å andra sidan var enkelt att justera. Hydrometer-mätningar bygger som sagt på Arkimedes princip och en hydrometer som visar för högt värde väger för lite. En bit tejp på toppen ökade på vikten tillräckligt för att ett korrekt värde kunde uppmätas.
När jag tillredde lösningen till hydrometer nummer tre gjorde jag en smärre tankevurpa. En snabb huvudräkning som vid närmare eftertanke inte alls stämde. En lösning vid SG 1.072 mäter 17,514 ºP och innehåller följaktligen ~17,5% socker. 100 minus 17,5 är inte alls 86,5 utan 82,5. Hur jag tänkte där vet jag inte. Jag rättade till mitt misstag och blandade en ny lösning med 17,5 gram socker och 82,5 gram avjoniserat vatten. Trots detta visade dock hydrometern ett lite för lågt värde, omkring 1.071. Den vägde således något för mycket. Lyckligtvis kan även det justeras och det gjorde jag.
I botten på hydrometern, åtminstone på de som jag har sett, finns en lite glasdroppe. I syfte att lätta vikten kan en del, eller hela denna slipas bort. Jag använde ett sandpapper, vilket fungerade bra, men jag har läst att en nagelfil eller liknande också kan användas. Slipa bort lite i taget och kontrollmät.
För att gardera mig ytterligare och säkerställa riktiga mätvärden kontrollmätte jag mina lösningar även med min äldre hydrometer som vet är korrekt kalibrerad sedan tidigare.
Jag håller för närvarande på att planera min nästa bryggning och kan avslöja så mycket som att det kommer bli en lager igen. Min förhoppning är att detta blir av inom ett par veckor, så håll utkik här och på Instagram för vidare uppdateringar. På återseende!
Under julledighetens elfte timme (kan man säga så? Ja, det går nog bra) fick jag till slut tillfälle att brygga den inplanerade dubbel-IPA:n. När jag bryggde DIPA vid ett tidigare tillfälle tidigare, under våren i fjol, slogs jag av insikten av hur mycket av maltens förjäsbara socker som går till spillo vid bryggning av starka öl. Inför denna bryggning ville jag inte slösa på samma vis och någonstans i bakhuvudet låg begreppet parti gyle, som jag kom att tänka på. I korthet innebär det att man framställer flera öl från en och samma mäsk.
[Parti gyle-brewing] involve[s] drawing off the first part of the mash and using it to make strong ale or barleywine, then remashing the grain and drawing off the second runnings for a more ordinary, weak, and watery concoction called small beer, the light beer of its day.
Okej, nu gick jag händelserna lite i förväg och återgår till hur jag normalt sett bygger mina inlägg. En kortare sammanfattning av bryggningen så långt finns listad härunder. Stamvörtstyrkan och därmed effektiviteten landade något lägre än förväntat och slutade på SG 1.080. Jag tror dock inte att effektiviteten var fullt så låg som synes, utan sannolikt några procentenheter högre. Förklaringen till det är volymen, som jag misstänker blev något större än vad beräkningen tar hänsyn till. En del vätska, uppskattningsvis åtminstone 1 liter fanns uppbunden i humlen, i de filter/behållare som jag hade valt använda på grund av den stora mängden humle.
Det är emellertid så att effektiviteten sägs bli lidande och betydligt lägre vid bryggning av ”high gravity-beers”, så kallade stora eller starka öl. Förklaringen till det är att en avsevärt mindre mängd vatten används vid mäskning och lakning än normalt sett. Det rinner helt enkelt tillräckligt med vatten genom maltbädden för att få en lika bra utvinning. Medveten om detta försökte jag verkligen att maximera mängden vatten i mäsken, därav ”no sparge” ovan och köper inte att nyss nämnda resonemang är fullt tillämpbart i mitt fall. Den största anledningen härför är också att jag i princip använde samma ratio mellan malt och vatten som jag normalt sett gör vid mäskningen, med den skillnaden att jag brukar laka ur med drygt 20 liter mot knappa 5 nu. Jag tror dock inte att jag behöver ligga sömnlös över detta, utan enligt vad som sagts ovan och med hänsyn tagen till vätskan humlen band upp landar effektiviteten på närmare 70 %, vilket endast är en procentenhet lägre än vid min senaste bryggning.
Ursprungligen hade jag avsikten att kopiera vattenprofilen från Burton on Trent. Den engelska bryggeristaden som till följd av sitt vattens höga sulfatinnehåll anses vara idealiskt för pale ales. Sulfat verkar som bekant till humlens fördel i det färdiga ölet. Lite fegade jag dock ur och la mig tillslut på en hög, men ändå rimlig nivå. Sulfatnivån i Burton uppgår till närmare 800 ppm(!). Vid detta tillfälle och på grund av sulfatens egenskaper valde jag även att justera lakvattnet, eller egentligen vattnet till sidobatch-ölet, till motsvarande nivå. Vattenprofilen finns bifogad härunder.
Det fanns väl egentligen utrymme till någon liter vatten ytterligare i mäsken. Men här det säkrast att undvika chansningar, treva lätt och ta små steg tills maxnivån är identifierad. I detta fall knappt 11 kg malt och närmare 36 liter vatten.
Parti gyle-bryggning innebär som sagt att två eller flera separata öl görs utifrån samma mäsk. Det är i praktiken en satslakning, eller flera, där vörten går till olika kokkärl. Efter att mäskprocessen var avslutad taljade jag, som brukligt, upp maltpipan långsamt och lät vörten rinna ner i kokkärlet. Nytt för denna gång iklädde jag mig därefter en grytvante, tog tag i den heta behållaren och lyckades få över allt innehåll i mitt gamla mäskkärl. Denna process är sannolikt betydligt mindre komplicerad vid traditionell trekärlsbryggning. I nästa steg lät jag närmare 30 liter varmt vatten rinna ner i detsamma och det var på gränsen till vad mitt 40-liters kärl mäktade med. Faktum är att det inte riktigt gjorde det, utan jag fick förvara några liter tillfälligt i en annan behållare. Efter omröring fick den ”nya” mäsken vilka en 10-15 minuter, i huvudsak för att maltbädden skulle sätta sig något. Någon ytterligare utvinning av socker sker knappast utan det är mest en sköljning eller lakning.
Jag tog sålunda min första ”olakade” vört, den starka i bryggverket och den satslakade, svaga i en mindre gryta. Det finns modeller för att beräkna förväntad vörtstyrka hos både den starkare och svagare vörten. Eftersom jag gjorde det mer av nyfikenhet och hade viss tidsbrist under bryggdagen bortsåg jag dock ifrån det. För den vetgirige hänvisar jag istället tillsvidare till den länkade artikeln ovan.
När vattnet och malten hade gått i mäsktunnan infann sig nästa problem – hur skulle jag få vörten över i grytan? Att kärlet skulle bli fullt till denna grad hade jag inte riktigt tagit med i mina beräkningar och det gjorde tunnan i princip omöjlig att flytta. Lyckligtvis hade jag en gammal hetvätskepump liggandes och kunde pumpa över vörten i grytan via dess egen tappkran.
Min förhoppning var att de två ölen skulle koka närmast parallellt och kunna kylas direkt efter varandra. Så blev emellertid inte fallet och mitt planerade tidsschema klaffade inte alls som önskat. När väl vardagsölet till vänster uppnådde koktemperatur var huvudbatchen i princip färdigkokt och det resulterade i en del extramoment.
På bilden härunder pitchas jästen direkt när vörten tappas från kokkärlet. Temperaturen låg några grader över vad som är optimalt, men jag ansåg att det inte hade så stor betydelse i detta fall. Vardagsölet landade slutligen på OG 1.028 med en beräknad beska på 50 IBU. I efterhand insåg jag att den kan ligga något i överkant då ölet endast kommer att sluta på cirka 3 % ABV såvida jäsprocessen går som beräknat.
Just ja, bilden i inläggets topp är lagern som jag bryggde i början av december. Den blev klar att dricka lagom till julledighetens inledning och tog tyvärr slut innan densamma. Faktum är att det var just vid sista glaset som jag till slut fotograferade den. Den gick åt relativt snabbt, vilket väl får anses som ett bra betyg. Någon regelrätt provning blev det dock inte tillfälle till. Sammantaget ansåg jag att den var god, men det kändes som att något saknades. Inga smakelement i sig, men jag kunde önskat en högre ”krispighet”, i brist på bättre ord, eller en ”renare” smak. Jag kommer att brygga en ny upplaga av samma öl, men ta mig en funderare kring hur jag ska åstadkomma detta. Nedan följer en sammanfattning av det aktuella ölet, Herkules export.
Herkules Export OG 1.052 FG 1.011 IBU ~24,8 Färg 8 EBC ABV ~5,4 %
Återigen ett något försenat inlägg och ett lite för långt uppehålla sedan sista bryggtillfället. Till slut blev det dock av och en lager av export-typ bryggde jag under novembers sista helg. Aktuell data kort sammanfattad härunder, samt vattenprofilen jag arbetade fram för tillfället.
Dessvärre vet jag inte hur mitt mäsk-pH landade eftersom min pH-mätare förefaller ha gett upp. Troligtvis är elektroden uttjänt till följd av min tidigare misshandel av densamma när jag utförde mätningar i allt för hög temperatur. Mätaren visade ett värde på 6.8 oavsett i vilken vätska som mätningen gjorde. Jag får se till att byta ut elektroden till nästa tillfälle.
Själva bryggningen flöt på väldigt bra och utan några egentliga problem. Effektiviteten blev förvisso något lägre än förväntat, men jag tror att en del av detta kan förklaras av att jag börjar komma till rätta med mina volymmätningar, se nedan. Att effektiviteten är lite lägre gör mig inte särskilt mycket. Det är ett litet pris att betala om den, liksom processen i övrigt, är stabil, vilket jag hoppas att den kommer vara nu. Troligtvis har tidigare utbytesangivelser inte heller varit helt korrekta.
Efter att under ett flertal tillfällen stört mig på volymer och SG-mätningar som inte överensstämmer har jag tillämpat ett lite annat tillvägagångssätt inför denna bryggning och tror mig nu ha kommit till rätta med nämnda problematik. Från att tidigare ha förlitat mig på gamla jäskärls graderingar har jag övergått till manuella höjdmätningar med mätsticka och därefter räknat ut aktuella volymer. SG-mätningar med refraktometer har jag också övergett till förmån för hydrometern. Jag tror mig ha nått en bättre överensstämmelse och i förlängningen en stabilare och mer förutsägbar process.
Nytt vid detta tillfälle var vidare att jag provade att återvinna jästen från min lagerbryggning för några veckor sedan. Det återstår att se hur resultatet blir, men pigg förefaller den åtminstone att vara. Förkulturen svämmade över fullständigt och vörten från denna bryggning, som nu har jäst i drygt en vecka, är redan nere i SG 1.014. Som brukligt är har jag höjt temperaturen till 20°C, i ett antal steg, för att optimera förutsättningarna, snabba på den sista utjäsningen och ge jästen lite bättre möjligheter att städa upp efter sig.
Efter att jag hade överfört så mycket av ölet som var möjligt till fat såg det ut så här i botten på mitt jäskärl. Jag skakade runt det en stund för att få jästkakan flytande och lösa sig i det som återstod av ölet. Därefter hällde jag över alltsammans i en desinficerad glasflaska.
Efter att lösningen hade fått stå och sedimenteras kallt ett tag hade den skiktat sig enligt ovan och det var lätt att separera jästen från ölet. Jag har läst att man därefter, i syfte att säkra högsta kvalitet kan, ”tvätta” jästen med kokt avsvalnat vatten. Tanken är att man därvid ska kunna separera död jäst och andra skräpprodukter från de vitala jästcellerna.
Jag provade detta, men utan framgång. Ifall det hade fungerat skulle man ha kunnat urskilja tre lager efter cirka 10 minuters sedimentering med det kokta avsvalnade vattnet, varav det mittersta skulle ha varit gräddfärgat och innehållit de levande jästcellerna. I mitt fall skiktade det sig inte överhuvudtaget, trots upprepade försök. Möjligt är att andelen döda celler var så liten att den inte gick att urskilja. Jag hällde hur som helst av vattnet och återanvände all jäst, död som levande. Ett tillvägagångssätt som jag tror borde vara fullt gångbart eftersom en del kan återanvända hela jästkakan genom att bara hälla på ny vört över den direkt i jäskärlet med tillfredsställande resultat.
Vid mina senaste bryggningar har jag skrivit om ett problem som jag nu äntligen börjat ta tag i, se det senaste exemplet här. Problemet avser en ekvation av densitetsmätningar som inte riktigt går jämt ut. En del i detta kan, som sagt, troligtvis förklaras av mätfel eller felaktig mätutrustning. En annan del har, åtminstone enligt min misstanke, att göra med volymer. Jag bestämde mig därför att en gång för alla få ordentlig koll på volymen vätska i alla steg av processen.
Mitt bryggverk har en inbyggd gradering i liter på insidan av kärlets vägg. Fram tills nu har jag av praktiska skäl förlitat mig på denna. Frågan är hur väl den stämmer med verkligheten. Bryggverket är helt cylinderformat så volymberäkningen är förhållandevis enkel och rättfram. Den görs enligt formeln härunder.
πr2 * h
r innebär radie och är detsamma som halva diametern och h är cylinderns höjd. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid enheten, i vilken uträkningen görs. Decimeter är lämpligt eftersom slutprodukten då uttrycks i dm3 (kubikdecimeter) och är detsamma som liter.
Mitt bryggverk ser ut enligt skissen ovan, med de mått som där finns angivna. Här är de dock angivna i millimeter, men omvandlingen är lätt och volymen räknas ut enligt följande.
Från botten till bryggverkets övre kant ryms således 52 liter, vilket också överensstämmer med vad tillverkaren har angivit. Det innebär vidare att varje liter vätska mäter 1,038 cm (54 / 52).
Den framräknade volymen ovan är också kontrollerad med vatten. Jag vägde upp 10 liter i min graderade jäshink och mätte därefter höjden i bryggverket. Vatten har en densitet på 997 kg/m³. Det innebär att vatten väger 997 gram per liter och 10 liter väger följaktligen 9 970 gram. I bryggverket mäter detta cirka 10,5 cm, vilket stämmer förhållandevis väl överens med beräkningen ovan.
Observera dock diskrepansen mot jäshinkens gradering som visar närmare 11 liter. En skillnad på cirka 10%. När jag tidigare har trott mig mäta upp 36 liter, vilket brukar vara min standardmängd mäskvatten, så har jag istället endast haft drygt 32 liter.
Åter till problemet som inledde förevarande undersökning, nämligen ekvationen för vörtens densitet före och efter kok. Denna går inte riktigt jämt ut och en hypotes var att det kunde ha med uppmätta volymer att göra. Efter företagna mätoperationer finns det nu en enkel metod för verifiering av dessa. När jag började använda nuvarande utrustning fyllde jag bara bryggverket så mycket jag vågade, beaktat risken för överkok, men utan att notera volymen särskilt. Efterhand började jag ställa högre krav på min process och behövde således veta volymer under olika steg. Jag började uppskatta kokvolymen i enlighet med bryggverkets inbyggda skala och räknade sedermera med denna volym, vilken var 44 liter i recepten.
Från botten av mitt kokkärl mäter 44 liter cirka 45,5 cm (1,038 * 44). Av praktiska skäl är det emellertid enklast att göra en sådan mätning från ovanifrån. Det innebär att tomrummet mellan vört och kittelns kant ska vara ungefär 8,5 cm vid en fyllnadsgrad av 44 liter. Något förvånad blev jag när jag fann att detta överensstämde relativt väl med bryggverkets skala. Det ser faktiskt ut att vara endast ett par liters skillnad, vilket likväl bör ha en betydande effekt.
I samma andra kommer jag förövrigt att upphöra med användningen av min refraktometer. Det är en billigare variant, inköpt för flera år sedan, och trots flera kalibreringar litar jag inte helt på den. Jag kommer därför att övergå till att även göra densitetsmätningarna före kok med hydrometer. Det blir spännande att se, men förhoppningsvis kan mitt problem avseende mätningar vara löst, eller åtminstone en bra bit på vägen, vid nästa bryggtillfälle.
Jag har skjutit på detta bryggtillfälle åtskilliga gånger nu, men förra helgen var det äntligen dags. Den första bryggningen sedan maj i år och sedan vi fick tillökning i familjen. Sist familjen utökades dröjde det emellertid mer än ett år innan jag tog mig tid till återuppta verksamheten. Ett litet steg i rätt riktning således. I samma anda är också förevarande inlägg något försenat. Faktum är att ölet i princip redan är utjäst och nere kring SG 1.012 i skrivande stund. En kortare sammanfattning, direkt utdragen ur mitt recept-kalkylblad, härunder.
Detta öl har jag bryggt vid två tillfällen under våren, dock med mindre justeringar varje gång. Den senaste omgången var jag inte alls särskilt nöjd med, utan där fanns en hel del att önska vad gäller smaken och aromen från humlen. Målsättningen är inte att skapa en humlebomb, utan i detta fallet är jag endast ute efter en antydan. Det lyckades förhållandevis bra vid första bryggningen, men avsikten är att skruva upp humlekaraktären ett litet snäpp. Förhoppningsvis blir resultatet desto mer tillfredsställande denna gång, när jag justerat humlegivorna något och skapat en lite annorlunda vattenprofil.
Processuellt sett blev jag återigen positivt överraskad av hur väl och smärtfritt allt flöt på. Jag har kommit underfund med att min utrustning och att nuvarande process lämpar sig bäst för lagerbryggning och börjar verkligen bli vän med utrustningen nu. Det brukar å andra sidan också vara en signal för mig att det är dags att uppgradera, vilket förövrigt är min målsättning att också göra så fort ekonomin tillåter, förhoppningsvis inom överskådligt framtid. Utrymme för förbättring finns emellertid alltid och visst smolk hamnade i glädjebägaren även i lördags. Ett bekymmer som jag har skrivit om tidigare och som av någon anledning har fallit mellan stolarna, där jag har inte tagit tag i det ordentligt, nämligen en viss oförklarlig diskrepans som råder mellan mätning av boil-SG och OG. Denna gång var mitt boil-SG identiskt med det som sedermera kom att bli OG, vilket naturligtvis inte kan stämma. Häri måste således ett mätfel ligga och mina tankar går osökt till refraktometern, som jag använder för mätning under bryggning. Hydrometern som används till ”kalla” mätningar litar jag mer på.
Underligt är det alltjämt att OG landar så lågt vid detta tillfälle. En del av förklaringen torde gå att finna i att jag faktiskt fick ut en hel del mer vört än förväntat. Detta förklarar också den relativt lilla skillnaden i beska ovan, där vän av ordning kanske skulle ställt sig frågande annars. Detta sammantaget skulle således tala för att bortkok, eller förångning, inte blev så stor som beräknad. Jag tror emellertid inte att det är hela sanningen eftersom jag inte kunde se någon sådan volymskillnad i bryggverket direkt efter kok, utan detta uppenbarade sig för mig först efter att vörten hade förts över i jäskärlet.
Efter att vörten har gått över i jäskärl brukar jag hälla över de sista dravblandade litrarna i en annan hink för att därefter kunna räkna den totala volymen efter kok. Denna gång har jag medvetet valt inte redovisa dessa volymer ovan, då jag hyser en stark misstanke att en eller flera av dem är felaktiga och jag kommer nu närmast att se över hur jag mäter volym före och efter kok. Misstanken om felaktighet är dessutom stark avseende volymen innan kok, där jag av praktiska skäl hittills har förlitat mig på bryggkärlets egna gradering. Av erfarenhet vet jag sedan tidigare att denna inte stämmer till fullo med mätningarna jag gör med hjälp av jäshinkarnas gradering, och någon form av kalibrering torde vara på sin plats. Vid detta tillfälle vägde jag dessutom upp mäskvattnet och fann att en viss diskrepans rådde även mellan detta mått och hinkens dito.
Eftersom stamvörtstyrkan landade så pass mycket lägre än förväntat och när dessutom volymen vört i jäskärlet blev betydligt större än beräknat (38 liter istället för 34) valde jag också att inte späda vörten vid detta tillfälle, vilket jag annars hade avsett.
I takt med att jag blir bättre vän med utrustningen och processen förbättras uppkommer också nya flaskhalsar. Det som påverkar mest i nuläget, och som jag har skrivit om tidigare, är väntan på uppkok. Problemet har tidigare dolts av en långsam lakningsprocess, men nu får jag stå längre och trumma på knäna medan jag inväntar kokpunkten. Jag borde kanske överväga att komplettera utrustningen och dess 3 kW med ett ytterligare värmeelement. Samma problem, fast tvärtom föreligger också när vörten ska kylas. Det tar alldeles för lång tid att kyla närmare 40 liter vört med min kylspiral och jag har nu börjat rikta blicken mot andra lösningar, främst plattvärmeväxlare alternativt motströmskylare.
Ett annat intermezzo uppstod när det tidigare i veckan var dags för torrhumling. Jästemperaturen hade trappats upp under några dagar och låg nu på 20°C för att jäsa ut det sista lite snabbare men också för att ge jästen bättre möjlighet att städa upp efter sig. När jag torrhumlar så tillsätter jag normalt sett humlen under de sista dagarna vid den högre temperaturen och låter den ligga med under kallkrasch fram tills ölet förs över till fat. Nu fanns dessvärre inte avsedd humle hemma. Jag hade missat det helt vid inventering och beställning av ingredienser. Lyckligtvis går det att lösa och jag kan torrhumla i ett senare skede. Stundom har jag torrhumlat i faten istället och så får det bli även denna gång. Det fungerar faktiskt lika bra och skapar bättre förutsättningar för mig att eventuellt återanvända jästkakan till nästa bryggning.
Ibland måste man rannsaka sig själv lite. Det är tydligt att många av fel och problem jag upplever i processen egentligen kan hänföras till slarv och min egen oförmåga att ta tag i saker. Det är faktiskt hög tid för en uppryckning i detta avseende! För tillfället blickar jag dock framåt och ser fram emot att provsmaka ölet ifråga inom ett par veckor.
Någon bryggning blev det dessvärre inte i helgen som gick heller. Jag ber om ursäkt för att jag håller följarskaran på halster så som jag har gjort sista tiden. Planen och min förhoppning är emellertid att en bryggning blir av kommande helg. Istället bjuder jag nu på ett annat, kraftigt försenat inlägg.
Öl tappar jag bara på flaska i undantagsfall. När jag väl gör det så låter jag kolsyran bildas naturligt med fortsatt jäsning i stängd flaska. Det är emellertid en tidskrävande process och lämnar en del, mer än önskvärt åt slumpen. Särskilt vad gäller kolsyrenivå och förfarandet förutsätter att tillräckligt med jäst finns kvar i suspension samt att denna är vid god vigör. En för lång, eller hård kallkrasch riskerar att förstöra i detta avseende, även om det nog hör till ovanligheterna och risken är förhållandevis liten. Men det är alltså svårt att få ett blankt öl vid flaskjäsning.
Ytterligare en nackdel med öl som har jäst på flaska är bottensatsen, sedimentet av jäst som bildas i flaskans botten. Eftersom anledningen till flasktappning, åtminstone i mitt fall, ofta är att ge bort till eller servera andra är bottensedimentet extra tråkigt. Att behöva varna, instruera och förklara att det finns, varför och hur man ska lagra och hälla upp ölen tar lite tjusningen ur gåvan. Bottensatsen gör förstås också att man drar sig från att avnjuta en öl direkt ur flaskan.
I höstas var det senaste tillfället då jag tappade öl till flaska. Men när det sedermera visade sig att endast hälften av flaskorna hade en tillfredsställande kolsyrehalt fick jag nog och beställde mig en mottrycksfyllare. Att jag valde en mottrycksfyllare istället för den mer användarvänliga BeerGun är att risken för syreinsläpp och därmed oxidation sägs vara mindre. Användarvänligheten går kan förbättras avsevärt med några mindre inköp och enklare åtgärder, vilket jag har gjort nedan.
Min mottrycksfyllare beställde jag ifrån Kina till en totalsumma av knappt 400 kr. Det visade sig ganska snabbt, vid ett första trycktest, att den inte höll tätt någonstans. Allt som gick monterades isär och gängorna tätade jag med tejp. T-kopplingen i fyllarens mitt, där pysventilen sitter var fullständigt felgängad, men ändå hårt ihopskruvad. Med mycket kraft fick jag slutligen isär den, men gänghylsan brast och blev fast däri. Jag lyckades hitta en ny koppling för några kronor hos ett byggvaruhus och bytte till denna.
Från Kina fick jag också tag i lösa kopplingar, av samma typ som sitter på Cornelius-fat. Egentligen var dessa till ett annat projekt, men får sitta på mottrycksfyllaren för ökad flexibilitet tillsvidare. Lyckligtvis var gängan och storleken densamma som de ursprungliga nipplarna, så monteringen var enkel. Tanken är förstås att enkelt koppla om, eller koppla på fat och gas med John Guest-kopplingar.
Det ska sägas att jag har valt en förhållandevis enkel lösning i denna station och är väl inte fullt nöjd. Den är dock billig och konstruktionen är som sagt enkel.
Jag började med en enkel snabbtving för strax under hundralappen. I en av de löstagbara plastlocken fäste jag en liten metallplatta med hål för fyllaren, tänkt att utgöra själva hållaren. Därefter placerade jag tillbaka den och fäste, för säkerhets skull, med lim och lät den ligga under tryck en stund.
Skruvtvingens mothållardel var också löstagbar. Den plockade jag bort, vände på och fäste den ner i gammal bänkskiva som jag hade liggandes i källaren. För ökad stabilitet och ett mer estetiskt intryck gjorde jag en liten ”låda” till denna och satte därefter ihop allt igen. I bakkant av bilden syns även hållaren till gasflaskan.
Gängtejp i massor, men till slut höll den tätt. På bilden ovan syns också min nya T-koppling. Mässing var dessvärre det enda jag fick tag i vid tillfället. Det ser inte så snyggt ut, men den fyller sin funktion och eftersom den aldrig kommer i kontakt med vätskan så spelar det inte så stor roll ifall den inte skulle vara direkt avsedd för livsmedel. Gummiband och bussning sitter där endast för att stabilisera och möjliggöra enhandsmanövrering av vredet.
Jag har använt min flaskningsstation vid tre tillfällen nu och har väl fyllt en närmare 200 flaskor. Måste säga att jag är ganska nöjd för tillfället, om än inte fullt tillfreds med lösningen. Jag arbetar dock vidare med en annan konstruktion där jag strävar efter än mindre handpåläggning och hantering. Nu har jag dessutom koll på hur en mottrycksfyllare är konstruerad och kommer istället kunna bygga en ny från grunden enligt mina egna preferenser och önskemål.
När jag kikar över sidans statistik så ser jag att det fortfarande finns en del lojala följare som kikar in emellanåt. Det glädjer mig. Glädjande är också att en del nya följare tillkommer på min Instagram. Till er i synnerhet, men även övriga vill jag be om ursäkt för min frånvaro och brist på aktivitet. Verksamheten är emellertid inte död, utan endast tillfälligt lagd på is.
Jag nämnde det i mitt senaste inlägg och i början av juni utökades familjen med en dotter och jag är numera trebarnsfar. Av naturliga skäl har bryggningen sålunda fått stå tillbaka för andra intressen under en tid. Det är faktiskt så att de flesta övriga intressen trumfas av detta. Bakgrunden till bilden ovan är särskilt talande härvidlag.
Det huvudsakliga syftet med förevarande inlägg är att uppmärksamma läsaren på att MegalodoN Brewing fortfarande lever. Min avsikt är att ganska snart börja plocka upp verksamheten igen och det finns faktiskt en del projekt och bryggningar planerade framöver.
Den översta bilden visar min Jävelberg 1000. En dubbel-IPA, mitt senaste öl, som jag bryggde sent i våras. Nederst är en modern lager som bryggdes några veckor tidigare. Båda med tillfredsställande resultat och jag har för avsikt att brygga dem igen, dock med några smärre justeringar.
Avslutningsvis vill jag återigen uppmana följarskaran om att inte tappa intresset, utan fortsätt kika in här och på Instagram. Det kommer hända saker!
Nu är det ett tag sedan sist, men i tisdags fick jag äntligen tillfälle att brygga en, sedan länge planerad, Dubbel-IPA. Troligtvis blir det nu en tids uppehåll eftersom det väntas tillökning i familjen inom kort. En del andra bryggrelaterade aktiviteter lär det dock finnas utrymme för och keezern är nu välfylld. Så full att jag dessutom har behövt tömma fat till flaska, invigt min mottrycksfyllare och fyllt en lagringskyl. En kort sammanställning av Jävelberg 1000 nedan.
OG 1.090 Boil-SG 1.075 IBU 94 EBC 10 Förväntad ABV 10,3%
Jag justerade mitt vatten förhållandevis mycket, om än inte lika nära gränsen som sist, för att mäsk-pH:t skulle landa på 5.3. Av någon anledning la det sig dessvärre en tiondel för högt och kom in på 5.4. Det kan förklaras av mätosäkerhet eller ett kalibreringsbehov hos pH-mätaren, men också av att uträkningen enligt tidigare inte är någon exakt vetenskap. 83 ml 1 N-lösning av mjölksyra gick i mina 36 liter mäskvatten med avsikten att justera min Z-RA till -3,2 mekv/l.
Jag upplevde lite svårigheter, som jag också har tampats med under de senaste bryggningarna, med att få till rätt flöde under mäskningen. Rätt så snart fick jag dock till det och lyckades hålla en perfekt nivå från och med inledningen av mäskrasten med beta-amylas.
Eftersom jag mäskade med en så stor mängd malt till en förhållandevis liten volym av vört fanns det mycket socker kvar i maltbädden. För att undvika slöseri lakade jag, eller sköljde ur denna, till framtida förkulturer och experiment. Jag nöjde mig med knappt 10 liter och socker fanns det sannerligen kvar. Vörtstyrkan hos dessa 10 liter låg på dryga 1.050. Några liter till hade kunnat lakas ur och jag kunde till och med ha bryggt en sidosats av normaltstarkt öl.
Mycket humle gick det i denna DIPA. Eftersom det troligtvis var den sista bryggningen på en tid framöver planerade jag att tömma mina förråd så mycket som möjligt, på såväl malt som humle. Det vara längesedan jag använde kottar, och jag har aldrig använt det i sådan mängder tidigare. Pellets är betydligt behändigare! Inte nog med att kottarna är skrymmande och svåra att väga upp, de gör också ett verkligt avtryck i kokkärlet och försvårar processen. Det märktes särskilt när den avkylda vörten skulle tappas över till jäskärlet. Kottarna satte igen fullständigt och flödet var i princip obefintligt. Whirpool och sedimentering var förgäves när jag till slut ändå fick ta till en gammal sil och hälla över vörten för att få ut en tillräcklig mängd.
Denna bryggning har varit planerad sedan en tid tillbaka, men skjutits upp av olika anledningar. Det är nog en tre-fyra veckor sedan jag satte en förkultur, och befarade att jästen i denna skulle vara lite trött. Detta är väl egentligen inget tillvägagångssätt att föredra, men i syfte att öka vitaliteten hos jästen tog jag ut en del av ”extravörten”, kokte upp och kylde denna. Därefter dekanterade jag förkulturen till viss del och matade den med ny färsk vört. Mina farhågor angående jästens vitalitet var emellertid inte befogade och något behov av extra boost fanns sannolikt inte. Redan efter någon timme började ‘kreusen’ bildas i E-kolven och kort därefter svämmade den över av detsamma! Således ändå en ordentligt pigg jäst efter så pass lång tid.
Jag har skrivit om det tidigare, men fortfarande inte riktigt tagit tag i och kommit underfund med vad som orsakar diskrepansen mellan boil-SG och OG. Förhållandet mellan koncentration och evaporering. Vid de senaste bryggningarna har jag träffat förväntad vörtstyrka före kok, mitt i prick, men den slutliga stamvörtstyrkan har alltid landat lägre än förväntat. Förklaringen måste sannolikt ligga i volym före och efter kok, och därmed avdunstningen, som inte verkar överensstämma. Nästa gång måste jag verkligen jag ta reda på orsaken till detta, och jag får troligtvis gå igenom mina anteckningar från tidigare tillfällen under tiden.
Vörtstyrkan kom följaktligen in några enheter lägre än förväntat och landade på 1.085. Det kunde jag inte nöja mig med, utan jag ville upp i förväntade 1.090. Lyckligtvis finns enkla metoder även när OG ska justeras uppåt. Utgångspunkten är alltjämt förhållandet nedan, åtminstone till viss del.
Det finns olika vägar att gå för att åstadkomma en högre vörtstyrka efter kok, men gemensamt är att någon form av extraktgivare måste tillsättas. Allt som kan ge socker till extraktet är att anse som extraktgivare. Jag valde att tillsätta strösocker, dels för att det finns lättillgängligt i de flesta hem och för att det har en del positiva och önskvärda egenskaper i sammanhanget.
Strösocker används dels för att komma upp i vörtstyrka (alkoholstyrka) men också för att åstadkomma ett torrare öl, med lägre FG. Förklaringen till torrheten ligger i att strösocker är fullt ut jäsbart av i princip alla jästsorter så att allt socker som tillsätts kommer ätas upp av jästen och bli alkohol. Man får alltså inte ett torrare öl än om inte strösockret hade använts, men det blir torrare än om man hade använt sig av enbart kornmalt för att nå samma vörtstyrka. Av denna anledningen brukar jag använda mig av strösocker framförallt när jag brygger öl av IPA-typ, vilken jag föredrar hyfsat torr. Rekommenderad användning är upp till 10 % av den totala maltnotan.
Extraktbidraget varierar hos olika extraktgivare. Hos vanligt strösocker är värdet 386. Vad siffran anger är hur många Öchslegrader 1 kg av extraktet ger i 1 liter vätska. Det innebär att om 1 kg strösocker löses i 1 liter vatten blir styrkan hos denna vätska SG 1.386. För exempelvis torkat maltextrakt (DME) är motsvarande siffror 375 och 1.375. En tillsats bidrag i vört, uttryckt i Öchslegrader, uppskattas enligt följande.
(Mängd extraktgivare (kg) x Extraktbidrag (°Ö)) / Mängd vört (l)
När extraktgivare tillsätts en nedkyld vört efter kok bör den på något sätt steriliseras eller desinficeras innan. Enklast är förstås att härvid lösa tillsatsen i vatten som får koka under några minuter. Här måste emellertid vattnets bidrag, i form av spädning, tas i beaktande och vi är tillbaks i ekvationen ovan.
I mitt fall kunde jag utvinna 21 liter vört med SG 1.085. För att undvika alltför hög grad av spädning, framförallt med hänsyn till beskan och IBU-nivån, valde jag att lösa mitt strösocker i 0,5 liter vatten. Enligt ekvationen ovan bör en tillsats av 0,5 liter vatten resultera i en SG på 1.083.
(Befintlig volym x Befintlig SG) / Slutlig volym = Slutlig SG (21 x 85) / 21,5 = 83 => 1.083
I förhållande till mitt mål med SG på 1.090 föreligger således en differens om 7 grader Öchsle. Givet dessa förutsättningar kan formeln för extraktbidrag enkelt kastas om för att ge svar på hur mycket av en given extraktgivare som behöver tillsättas den bestämda mängden vört för att nå målnivån.
(Önskvärd SG-ökning x Volym) / Extraktbidrag (7 x 21,5) / 386 = 0,38989 => 390 g
I förevarande fall fordras följaktligen 390 gram strösocker löst i 0,5 liter vatten för att nå nivån 1.090.
Slutlig SG och därmed OG landade till syvende och sist på 1.090. Det är en härligt tillfredsställande känsla när något kan förutses och uppskattas på förhand och när dessa uppskattningar sedermera förverkligas.
Det är ett tag sedan något blev skrivet här, och det ber jag om ursäkt för. Sidan är inte död, men jag har haft en liten period av inaktivitet där annat har kommit emellan. Jag känner därför att en liten, om än relativt innehållslös, uppdatering är påkallad.
Aldrig har man väl så lite tid över som när man är ledig. Trots en tids permittering har jag inte fått till någon bryggning på sistone. Nu planeras emellertid en bryggning inom det snaraste och efter ha bryggt lager de senaste 3-4 gångerna står nu en Imperial IPA eller DIPA i receptet, spännande! Jag hoppas att denna bryggning blir av till helgen, så håll utkik här efter en uppdatering. På återseende!
MegalodoN Brewing 