(Almost) Full Volume No Sparge och Parti Gyle-bryggning

Under julledighetens elfte timme (kan man säga så? Ja, det går nog bra) fick jag till slut tillfälle att brygga den inplanerade dubbel-IPA:n. När jag bryggde DIPA vid ett tidigare tillfälle tidigare, under våren i fjol, slogs jag av insikten av hur mycket av maltens förjäsbara socker som går till spillo vid bryggning av starka öl. Inför denna bryggning ville jag inte slösa på samma vis och någonstans i bakhuvudet låg begreppet parti gyle, som jag kom att tänka på. I korthet innebär det att man framställer flera öl från en och samma mäsk.

[Parti gyle-brewing] involve[s] drawing off the first part of the mash and using it to make strong ale or barleywine, then remashing the grain and drawing off the second runnings for a more ordinary, weak, and watery concoction called small beer, the light beer of its day.

MoreBeer! : R. Mosher – Parti-Gyle Brewing

Okej, nu gick jag händelserna lite i förväg och återgår till hur jag normalt sett bygger mina inlägg. En kortare sammanfattning av bryggningen så långt finns listad härunder. Stamvörtstyrkan och därmed effektiviteten landade något lägre än förväntat och slutade på SG 1.080. Jag tror dock inte att effektiviteten var fullt så låg som synes, utan sannolikt några procentenheter högre. Förklaringen till det är volymen, som jag misstänker blev något större än vad beräkningen tar hänsyn till. En del vätska, uppskattningsvis åtminstone 1 liter fanns uppbunden i humlen, i de filter/behållare som jag hade valt använda på grund av den stora mängden humle.

Det är emellertid så att effektiviteten sägs bli lidande och betydligt lägre vid bryggning av ”high gravity-beers”, så kallade stora eller starka öl. Förklaringen till det är att en avsevärt mindre mängd vatten används vid mäskning och lakning än normalt sett. Det rinner helt enkelt tillräckligt med vatten genom maltbädden för att få en lika bra utvinning. Medveten om detta försökte jag verkligen att maximera mängden vatten i mäsken, därav ”no sparge” ovan och köper inte att nyss nämnda resonemang är fullt tillämpbart i mitt fall. Den största anledningen härför är också att jag i princip använde samma ratio mellan malt och vatten som jag normalt sett gör vid mäskningen, med den skillnaden att jag brukar laka ur med drygt 20 liter mot knappa 5 nu. Jag tror dock inte att jag behöver ligga sömnlös över detta, utan enligt vad som sagts ovan och med hänsyn tagen till vätskan humlen band upp landar effektiviteten på närmare 70 %, vilket endast är en procentenhet lägre än vid min senaste bryggning.

Ursprungligen hade jag avsikten att kopiera vattenprofilen från Burton on Trent. Den engelska bryggeristaden som till följd av sitt vattens höga sulfatinnehåll anses vara idealiskt för pale ales. Sulfat verkar som bekant till humlens fördel i det färdiga ölet. Lite fegade jag dock ur och la mig tillslut på en hög, men ändå rimlig nivå. Sulfatnivån i Burton uppgår till närmare 800 ppm(!). Vid detta tillfälle och på grund av sulfatens egenskaper valde jag även att justera lakvattnet, eller egentligen vattnet till sidobatch-ölet, till motsvarande nivå. Vattenprofilen finns bifogad härunder.

Det fanns väl egentligen utrymme till någon liter vatten ytterligare i mäsken. Men här det säkrast att undvika chansningar, treva lätt och ta små steg tills maxnivån är identifierad. I detta fall knappt 11 kg malt och närmare 36 liter vatten.

Parti gyle-bryggning innebär som sagt att två eller flera separata öl görs utifrån samma mäsk. Det är i praktiken en satslakning, eller flera, där vörten går till olika kokkärl. Efter att mäskprocessen var avslutad taljade jag, som brukligt, upp maltpipan långsamt och lät vörten rinna ner i kokkärlet. Nytt för denna gång iklädde jag mig därefter en grytvante, tog tag i den heta behållaren och lyckades få över allt innehåll i mitt gamla mäskkärl. Denna process är sannolikt betydligt mindre komplicerad vid traditionell trekärlsbryggning. I nästa steg lät jag närmare 30 liter varmt vatten rinna ner i detsamma och det var på gränsen till vad mitt 40-liters kärl mäktade med. Faktum är att det inte riktigt gjorde det, utan jag fick förvara några liter tillfälligt i en annan behållare. Efter omröring fick den ”nya” mäsken vilka en 10-15 minuter, i huvudsak för att maltbädden skulle sätta sig något. Någon ytterligare utvinning av socker sker knappast utan det är mest en sköljning eller lakning.

Jag tog sålunda min första ”olakade” vört, den starka i bryggverket och den satslakade, svaga i en mindre gryta. Det finns modeller för att beräkna förväntad vörtstyrka hos både den starkare och svagare vörten. Eftersom jag gjorde det mer av nyfikenhet och hade viss tidsbrist under bryggdagen bortsåg jag dock ifrån det. För den vetgirige hänvisar jag istället tillsvidare till den länkade artikeln ovan.

När vattnet och malten hade gått i mäsktunnan infann sig nästa problem – hur skulle jag få vörten över i grytan? Att kärlet skulle bli fullt till denna grad hade jag inte riktigt tagit med i mina beräkningar och det gjorde tunnan i princip omöjlig att flytta. Lyckligtvis hade jag en gammal hetvätskepump liggandes och kunde pumpa över vörten i grytan via dess egen tappkran.

Min förhoppning var att de två ölen skulle koka närmast parallellt och kunna kylas direkt efter varandra. Så blev emellertid inte fallet och mitt planerade tidsschema klaffade inte alls som önskat. När väl vardagsölet till vänster uppnådde koktemperatur var huvudbatchen i princip färdigkokt och det resulterade i en del extramoment.

På bilden härunder pitchas jästen direkt när vörten tappas från kokkärlet. Temperaturen låg några grader över vad som är optimalt, men jag ansåg att det inte hade så stor betydelse i detta fall. Vardagsölet landade slutligen på OG 1.028 med en beräknad beska på 50 IBU. I efterhand insåg jag att den kan ligga något i överkant då ölet endast kommer att sluta på cirka 3 % ABV såvida jäsprocessen går som beräknat.

Just ja, bilden i inläggets topp är lagern som jag bryggde i början av december. Den blev klar att dricka lagom till julledighetens inledning och tog tyvärr slut innan densamma. Faktum är att det var just vid sista glaset som jag till slut fotograferade den. Den gick åt relativt snabbt, vilket väl får anses som ett bra betyg. Någon regelrätt provning blev det dock inte tillfälle till. Sammantaget ansåg jag att den var god, men det kändes som att något saknades. Inga smakelement i sig, men jag kunde önskat en högre ”krispighet”, i brist på bättre ord, eller en ”renare” smak. Jag kommer att brygga en ny upplaga av samma öl, men ta mig en funderare kring hur jag ska åstadkomma detta. Nedan följer en sammanfattning av det aktuella ölet, Herkules export.

Herkules Export
OG 1.052
FG 1.011
IBU ~24,8
Färg 8 EBC
ABV ~5,4 %

En kommentar på “(Almost) Full Volume No Sparge och Parti Gyle-bryggning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s