Jävelberg 1000 – DIPA

Nu är det ett tag sedan sist, men i tisdags fick jag äntligen tillfälle att brygga en, sedan länge planerad, Dubbel-IPA. Troligtvis blir det nu en tids uppehåll eftersom det väntas tillökning i familjen inom kort. En del andra bryggrelaterade aktiviteter lär det dock finnas utrymme för och keezern är nu välfylld. Så full att jag dessutom har behövt tömma fat till flaska, invigt min mottrycksfyllare och fyllt en lagringskyl. En kort sammanställning av Jävelberg 1000 nedan.

OG 1.090
Boil-SG 1.075
IBU 94
EBC 10
Förväntad ABV 10,3%

Jag justerade mitt vatten förhållandevis mycket, om än inte lika nära gränsen som sist, för att mäsk-pH:t skulle landa på 5.3. Av någon anledning la det sig dessvärre en tiondel för högt och kom in på 5.4. Det kan förklaras av mätosäkerhet eller ett kalibreringsbehov hos pH-mätaren, men också av att uträkningen enligt tidigare inte är någon exakt vetenskap. 83 ml 1 N-lösning av mjölksyra gick i mina 36 liter mäskvatten med avsikten att justera min Z-RA till -3,2 mekv/l.

Jag upplevde lite svårigheter, som jag också har tampats med under de senaste bryggningarna, med att få till rätt flöde under mäskningen. Rätt så snart fick jag dock till det och lyckades hålla en perfekt nivå från och med inledningen av mäskrasten med beta-amylas.

Eftersom jag mäskade med en så stor mängd malt till en förhållandevis liten volym av vört fanns det mycket socker kvar i maltbädden. För att undvika slöseri lakade jag, eller sköljde ur denna, till framtida förkulturer och experiment. Jag nöjde mig med knappt 10 liter och socker fanns det sannerligen kvar. Vörtstyrkan hos dessa 10 liter låg på dryga 1.050. Några liter till hade kunnat lakas ur och jag kunde till och med ha bryggt en sidosats av normaltstarkt öl.

Mycket humle gick det i denna DIPA. Eftersom det troligtvis var den sista bryggningen på en tid framöver planerade jag att tömma mina förråd så mycket som möjligt, på såväl malt som humle. Det vara längesedan jag använde kottar, och jag har aldrig använt det i sådan mängder tidigare. Pellets är betydligt behändigare! Inte nog med att kottarna är skrymmande och svåra att väga upp, de gör också ett verkligt avtryck i kokkärlet och försvårar processen. Det märktes särskilt när den avkylda vörten skulle tappas över till jäskärlet. Kottarna satte igen fullständigt och flödet var i princip obefintligt. Whirpool och sedimentering var förgäves när jag till slut ändå fick ta till en gammal sil och hälla över vörten för att få ut en tillräcklig mängd.

Denna bryggning har varit planerad sedan en tid tillbaka, men skjutits upp av olika anledningar. Det är nog en tre-fyra veckor sedan jag satte en förkultur, och befarade att jästen i denna skulle vara lite trött. Detta är väl egentligen inget tillvägagångssätt att föredra, men i syfte att öka vitaliteten hos jästen tog jag ut en del av ”extravörten”, kokte upp och kylde denna. Därefter dekanterade jag förkulturen till viss del och matade den med ny färsk vört. Mina farhågor angående jästens vitalitet var emellertid inte befogade och något behov av extra boost fanns sannolikt inte. Redan efter någon timme började ‘kreusen’ bildas i E-kolven och kort därefter svämmade den över av detsamma! Således ändå en ordentligt pigg jäst efter så pass lång tid.

Jag har skrivit om det tidigare, men fortfarande inte riktigt tagit tag i och kommit underfund med vad som orsakar diskrepansen mellan boil-SG och OG. Förhållandet mellan koncentration och evaporering. Vid de senaste bryggningarna har jag träffat förväntad vörtstyrka före kok, mitt i prick, men den slutliga stamvörtstyrkan har alltid landat lägre än förväntat. Förklaringen måste sannolikt ligga i volym före och efter kok, och därmed avdunstningen, som inte verkar överensstämma. Nästa gång måste jag verkligen jag ta reda på orsaken till detta, och jag får troligtvis gå igenom mina anteckningar från tidigare tillfällen under tiden.

Vörtstyrkan kom följaktligen in några enheter lägre än förväntat och landade på 1.085. Det kunde jag inte nöja mig med, utan jag ville upp i förväntade 1.090. Lyckligtvis finns enkla metoder även när OG ska justeras uppåt. Utgångspunkten är alltjämt förhållandet nedan, åtminstone till viss del.

Det finns olika vägar att gå för att åstadkomma en högre vörtstyrka efter kok, men gemensamt är att någon form av extraktgivare måste tillsättas. Allt som kan ge socker till extraktet är att anse som extraktgivare. Jag valde att tillsätta strösocker, dels för att det finns lättillgängligt i de flesta hem och för att det har en del positiva och önskvärda egenskaper i sammanhanget.

Strösocker används dels för att komma upp i vörtstyrka (alkoholstyrka) men också för att åstadkomma ett torrare öl, med lägre FG. Förklaringen till torrheten ligger i att strösocker är fullt ut jäsbart av i princip alla jästsorter så att allt socker som tillsätts kommer ätas upp av jästen och bli alkohol. Man får alltså inte ett torrare öl än om inte strösockret hade använts, men det blir torrare än om man hade använt sig av enbart kornmalt för att nå samma vörtstyrka. Av denna anledningen brukar jag använda mig av strösocker framförallt när jag brygger öl av IPA-typ, vilken jag föredrar hyfsat torr. Rekommenderad användning är upp till 10 % av den totala maltnotan.

Chinook – Single Hop Ale 2019-12-17

Extraktbidraget varierar hos olika extraktgivare. Hos vanligt strösocker är värdet 386. Vad siffran anger är hur många Öchslegrader 1 kg av extraktet ger i 1 liter vätska. Det innebär att om 1 kg strösocker löses i 1 liter vatten blir styrkan hos denna vätska SG 1.386. För exempelvis torkat maltextrakt (DME) är motsvarande siffror 375 och 1.375. En tillsats bidrag i vört, uttryckt i Öchslegrader, uppskattas enligt följande.

(Mängd extraktgivare (kg) x Extraktbidrag (°Ö)) / Mängd vört (l)

När extraktgivare tillsätts en nedkyld vört efter kok bör den på något sätt steriliseras eller desinficeras innan. Enklast är förstås att härvid lösa tillsatsen i vatten som får koka under några minuter. Här måste emellertid vattnets bidrag, i form av spädning, tas i beaktande och vi är tillbaks i ekvationen ovan.

I mitt fall kunde jag utvinna 21 liter vört med SG 1.085. För att undvika alltför hög grad av spädning, framförallt med hänsyn till beskan och IBU-nivån, valde jag att lösa mitt strösocker i 0,5 liter vatten. Enligt ekvationen ovan bör en tillsats av 0,5 liter vatten resultera i en SG på 1.083.

(Befintlig volym x Befintlig SG) / Slutlig volym = Slutlig SG
(21 x 85) / 21,5 = 83 => 1.083

I förhållande till mitt mål med SG på 1.090 föreligger således en differens om 7 grader Öchsle. Givet dessa förutsättningar kan formeln för extraktbidrag enkelt kastas om för att ge svar på hur mycket av en given extraktgivare som behöver tillsättas den bestämda mängden vört för att nå målnivån.

(Önskvärd SG-ökning x Volym) / Extraktbidrag
(7 x 21,5) / 386 = 0,38989 => 390 g

I förevarande fall fordras följaktligen 390 gram strösocker löst i 0,5 liter vatten för att nå nivån 1.090.

Slutlig SG och därmed OG landade till syvende och sist på 1.090. Det är en härligt tillfredsställande känsla när något kan förutses och uppskattas på förhand och när dessa uppskattningar sedermera förverkligas.

En reaktion till “Jävelberg 1000 – DIPA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s