Etikett: ipa

Jävelberg 1000 – DIPA

~ MegalodoNBrewing ~ 1 kommentar

Nu är det ett tag sedan sist, men i tisdags fick jag äntligen tillfälle att brygga en, sedan länge planerad, Dubbel-IPA. Troligtvis blir det nu en tids uppehåll eftersom det väntas tillökning i familjen inom kort. En del andra bryggrelaterade aktiviteter lär det dock finnas utrymme för och keezern är nu välfylld. Så full att jag dessutom har behövt tömma fat till flaska, invigt min mottrycksfyllare och fyllt en lagringskyl. En kort sammanställning av Jävelberg 1000 nedan.

OG 1.090
Boil-SG 1.075
IBU 94
EBC 10
Förväntad ABV 10,3%

Jag justerade mitt vatten förhållandevis mycket, om än inte lika nära gränsen som sist, för att mäsk-pH:t skulle landa på 5.3. Av någon anledning la det sig dessvärre en tiondel för högt och kom in på 5.4. Det kan förklaras av mätosäkerhet eller ett kalibreringsbehov hos pH-mätaren, men också av att uträkningen enligt tidigare inte är någon exakt vetenskap. 83 ml 1 N-lösning av mjölksyra gick i mina 36 liter mäskvatten med avsikten att justera min Z-RA till -3,2 mekv/l.

Jag upplevde lite svårigheter, som jag också har tampats med under de senaste bryggningarna, med att få till rätt flöde under mäskningen. Rätt så snart fick jag dock till det och lyckades hålla en perfekt nivå från och med inledningen av mäskrasten med beta-amylas.

Eftersom jag mäskade med en så stor mängd malt till en förhållandevis liten volym av vört fanns det mycket socker kvar i maltbädden. För att undvika slöseri lakade jag, eller sköljde ur denna, till framtida förkulturer och experiment. Jag nöjde mig med knappt 10 liter och socker fanns det sannerligen kvar. Vörtstyrkan hos dessa 10 liter låg på dryga 1.050. Några liter till hade kunnat lakas ur och jag kunde till och med ha bryggt en sidosats av normaltstarkt öl.

Mycket humle gick det i denna DIPA. Eftersom det troligtvis var den sista bryggningen på en tid framöver planerade jag att tömma mina förråd så mycket som möjligt, på såväl malt som humle. Det vara längesedan jag använde kottar, och jag har aldrig använt det i sådan mängder tidigare. Pellets är betydligt behändigare! Inte nog med att kottarna är skrymmande och svåra att väga upp, de gör också ett verkligt avtryck i kokkärlet och försvårar processen. Det märktes särskilt när den avkylda vörten skulle tappas över till jäskärlet. Kottarna satte igen fullständigt och flödet var i princip obefintligt. Whirpool och sedimentering var förgäves när jag till slut ändå fick ta till en gammal sil och hälla över vörten för att få ut en tillräcklig mängd.

Denna bryggning har varit planerad sedan en tid tillbaka, men skjutits upp av olika anledningar. Det är nog en tre-fyra veckor sedan jag satte en förkultur, och befarade att jästen i denna skulle vara lite trött. Detta är väl egentligen inget tillvägagångssätt att föredra, men i syfte att öka vitaliteten hos jästen tog jag ut en del av ”extravörten”, kokte upp och kylde denna. Därefter dekanterade jag förkulturen till viss del och matade den med ny färsk vört. Mina farhågor angående jästens vitalitet var emellertid inte befogade och något behov av extra boost fanns sannolikt inte. Redan efter någon timme började ‘kreusen’ bildas i E-kolven och kort därefter svämmade den över av detsamma! Således ändå en ordentligt pigg jäst efter så pass lång tid.

Jag har skrivit om det tidigare, men fortfarande inte riktigt tagit tag i och kommit underfund med vad som orsakar diskrepansen mellan boil-SG och OG. Förhållandet mellan koncentration och evaporering. Vid de senaste bryggningarna har jag träffat förväntad vörtstyrka före kok, mitt i prick, men den slutliga stamvörtstyrkan har alltid landat lägre än förväntat. Förklaringen måste sannolikt ligga i volym före och efter kok, och därmed avdunstningen, som inte verkar överensstämma. Nästa gång måste jag verkligen jag ta reda på orsaken till detta, och jag får troligtvis gå igenom mina anteckningar från tidigare tillfällen under tiden.

Vörtstyrkan kom följaktligen in några enheter lägre än förväntat och landade på 1.085. Det kunde jag inte nöja mig med, utan jag ville upp i förväntade 1.090. Lyckligtvis finns enkla metoder även när OG ska justeras uppåt. Utgångspunkten är alltjämt förhållandet nedan, åtminstone till viss del.

Det finns olika vägar att gå för att åstadkomma en högre vörtstyrka efter kok, men gemensamt är att någon form av extraktgivare måste tillsättas. Allt som kan ge socker till extraktet är att anse som extraktgivare. Jag valde att tillsätta strösocker, dels för att det finns lättillgängligt i de flesta hem och för att det har en del positiva och önskvärda egenskaper i sammanhanget.

Strösocker används dels för att komma upp i vörtstyrka (alkoholstyrka) men också för att åstadkomma ett torrare öl, med lägre FG. Förklaringen till torrheten ligger i att strösocker är fullt ut jäsbart av i princip alla jästsorter så att allt socker som tillsätts kommer ätas upp av jästen och bli alkohol. Man får alltså inte ett torrare öl än om inte strösockret hade använts, men det blir torrare än om man hade använt sig av enbart kornmalt för att nå samma vörtstyrka. Av denna anledningen brukar jag använda mig av strösocker framförallt när jag brygger öl av IPA-typ, vilken jag föredrar hyfsat torr. Rekommenderad användning är upp till 10 % av den totala maltnotan.

Chinook – Single Hop Ale 2019-12-17

Extraktbidraget varierar hos olika extraktgivare. Hos vanligt strösocker är värdet 386. Vad siffran anger är hur många Öchslegrader 1 kg av extraktet ger i 1 liter vätska. Det innebär att om 1 kg strösocker löses i 1 liter vatten blir styrkan hos denna vätska SG 1.386. För exempelvis torkat maltextrakt (DME) är motsvarande siffror 375 och 1.375. En tillsats bidrag i vört, uttryckt i Öchslegrader, uppskattas enligt följande.

(Mängd extraktgivare (kg) x Extraktbidrag (°Ö)) / Mängd vört (l)

När extraktgivare tillsätts en nedkyld vört efter kok bör den på något sätt steriliseras eller desinficeras innan. Enklast är förstås att härvid lösa tillsatsen i vatten som får koka under några minuter. Här måste emellertid vattnets bidrag, i form av spädning, tas i beaktande och vi är tillbaks i ekvationen ovan.

I mitt fall kunde jag utvinna 21 liter vört med SG 1.085. För att undvika alltför hög grad av spädning, framförallt med hänsyn till beskan och IBU-nivån, valde jag att lösa mitt strösocker i 0,5 liter vatten. Enligt ekvationen ovan bör en tillsats av 0,5 liter vatten resultera i en SG på 1.083.

(Befintlig volym x Befintlig SG) / Slutlig volym = Slutlig SG
(21 x 85) / 21,5 = 83 => 1.083

I förhållande till mitt mål med SG på 1.090 föreligger således en differens om 7 grader Öchsle. Givet dessa förutsättningar kan formeln för extraktbidrag enkelt kastas om för att ge svar på hur mycket av en given extraktgivare som behöver tillsättas den bestämda mängden vört för att nå målnivån.

(Önskvärd SG-ökning x Volym) / Extraktbidrag
(7 x 21,5) / 386 = 0,38989 => 390 g

I förevarande fall fordras följaktligen 390 gram strösocker löst i 0,5 liter vatten för att nå nivån 1.090.

Slutlig SG och därmed OG landade till syvende och sist på 1.090. Det är en härligt tillfredsställande känsla när något kan förutses och uppskattas på förhand och när dessa uppskattningar sedermera förverkligas.

Provsmakning: Amerikansk IPA med europeisk twist

~ MegalodoNBrewing ~ 6 kommentarer

För drygt en månad sedan bryggde jag en Amerikansk IPA med europeiska inslag i form av Styrian Wolf och Barbe Rouge-humle. En redogörelse för själva bryggningen finns här och en sammanställning härunder. Jag har provsmakat i omgångar och det har blivit dags att dela med mig av mina intryck.

Batchen delades upp i två fat, med samma volym, där det ena torrhumlades med Styrian Wolf och det andra med Barbe Rouge. Såväl smak som doft och arom skiljer sig avsevärt, och jag får motvilligt erkänna att Styrian Wolf-fatet inte faller mig i smaken överhuvudtaget. För första gången har jag bryggt något som jag faktiskt inte tycker om.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad den oangenäma smaken är, men när jag läser beskrivningen av humlen igen så ser jag smak- och aromelement såsom fläder, viol och svarta vinbär. Inget av dessa faller mig direkt i smaken, och är möjligt att det är någon form av viol, kanske tillsammans med svarta vinbär jag känner. Dessutom vill jag nog påstå att det är någon typ av lakrits-antydan jag känner. Vid valet av humle var min förhoppning att dessa element skulle hålla sig i bakgrunden och det som tilltalade mig var snarare de tropiska frukt-inslagen, som sades vara intensiva.

Det är märkligt dock, att tillsatsen av torrhumle kan ge sådant genomslag på just smaken, när det dessutom bara var en förhållandevis liten mängd (omkring 2 gram/liter). Jag kommer prova att avlägsna torrhumlen nu, eller egentligen tappa över ölet till ett nytt fat, och låta den lagras under ett par veckor och hoppas på att de, i min mening, otrevliga smakelementen avtar. Tråkigt vore det annars, ifall jag skulle bli tvungen att hälla ut det.

I syfte att få ölet typriktigt och kunna placera in det under defintionen för Amerikansk IPA valde jag att minska mängden malt något vid detta tillfälle för att landa på en lägre OG och slutligen en lägre ABV. Malkompositionen var i övrigt oförändrad och har varit så ett bra tag vid IPA-bryggning. Tillsammans med denna, mitt nuvarande mäskschema och vattenprofilen jag använder slutade FG på tillfredsställande 1.010 och ölet blev så pass torrt som jag önskar. Jag föredrar definitionens lägre spann och tycker att 1.010-12 är en bra nivå härvid. Jag fick emellertid tanken på att förstärka maltkroppen något, möjligtvis med ett mått av karamellinslag, för jag upplever ändå att det är något litet som saknas.

Jag la kolsyrenivån något lägre denna gång, jämfört med mitt senaste exempel. Egentligen är det här den normala nivå ligger, men av någon anledning la jag den lite för högt sist. Genom ett tryck på 0,9 bar och en lagringstemperatur på 6° C, landade den således på 2,4 volymer. Det gav en betydligt behagligare munkänsla. ”Stickigheten” fanns inte där och mer utrymme kunde lämnas åt huvudrollsinnehavaren – humlen.

Den delen av batchen som torrhumlades med Barbe Rouge blev faktiskt väldigt god. I aromavseende är det de tropiska frukterna som tar överhand, det är förövrigt sant för det är förövrigt sant för den andra delen också. Man kan dessutom ana lite av de söta frukterna som körsbär och till med bubbelgum i såväl smak som arom. Subtilt men ändå där, vilket inte alls är otrevligt och faktiskt något jag eftersträvade. Jag kan emellertid önska ytterligare kraft i smaken från humlen till kommande sats.

Ölet upplever jag som välbalanserat överlag, men skulle som sagt gärna låta humlen dominera ytterligare. Till nästa tillfälle kommer jag lägga en än större del av humlen mot kokets slut för att åstadkomma detta. Jag gjorde en viss justering i detta avseende nu och använde dessutom First Wort Hopping, men önskar som sagt ytterligare effekt. Beskan hos ölet var däremot precis som jag ville ha den. Den ligger i det lägre spannet, känns av men lämnar gommen ganska snart och dröjer inte sig kvar som den förra batchens.

Jag har medvetet valt ett grumligare utseende till mina två senaste IPA’s. Något i mig säger att humlesmak och arom blir mer framträdande. Det är troligtvis inte sant utan snarare inbillning, men någonstans tycker jag ändå att det ser charmigare ut hos en humledominerad öl. Genom bara en kortare kallkrasch, under endast ett par dygn, i kombination med torrhumling i fatet blir utseendet sådär lagom ”hazy” och den får lite av ett New England-utseende.