Amerikansk IPA med en europeisk twist

Äntligen är årets första bryggning genomförd. I receptet stod återigen en amerikansk IPA. Råvaruförrådet avgjorde valet, och det var ale-jäst som fanns hemma. Men det är aldrig fel och blir ju dessutom klar snabbt, fast nästa gång blir det en lager. Inlägget blir något lättsammare, huvudsakligen med bilder och kortare redogörelser, då bryggningen förflöt hyfsat smärtfritt och jag håller på att författa ett annat, tyngre inlägg parallellt. En resultatsammanställning av årets första bryggning får inleda nedan.

Som brukligt är startade dagen med upptappning av vatten för mäskning. 36 liter hällde jag upp i bryggverket och lät det värmas till 60 grader för inmäsk medan jag vägde upp malt och mätte upp salter för vattenbehandling. Om detta ämne kommer ett separat inlägg inom kort.

Uppvägningen malten gick snabbt denna gång då det endast var en mindre mängd vetemalt som behövde vägas. Övrig malt kom färdigkrossad i en behändig 10-kilospåse och kunde hällas i direkt. Malten var av samma slag som vid tidigare bryggningar, men krossningen en annan. Det märktes också under mäskprocessen, som flöt på betydligt bättre. Vattnet cirkulerade fint igenom pipan och maltbädden genom hela mäskningen, översvämmningsröret i maltpipans mitt förblev outnyttjat för första gången.

Även om det är fullt godtagbart så landade mitt mäsk-pH något högre än vad jag eftersträvade och ligger lite i överkant vad gäller optimalt värde. Önskvärt för ljusare öl är annars någonstans mellan 5,2 och 5,4. Jag kommer justera något, för att sänka min rest-alkanitet, inför nästa bryggtillfälle.

Mäskning och lakning gick dock bra i det stora hela, även om utbytet blev något sämre än normalt. Boil-SG uppnådde endast 1.050 mot förväntade 1.058, troligtvis till följd av maltkrossningen. Efterföljande moment, med undanröjande av förbrukad malt, är dock fortfarande ett aber. Jag komposterar den förvisso i egen regi, men transporten dit upplever jag ändå som ett onödigt störningsmoment.

Twisten i den amerikanska IPA:n bestod av europeisk humle. Barbe Rouge från Frankrike och Styrian Wolf från Slovenien. Jag provade också med First Worth Hopping för första gången sedan jag skaffade bryggverket. Det återstår att se hur detta påverkade beskan, om den upplevs rundare eller inte. Humlen spred åtminstone trevlig arom under tiden lakningen pågick och uppkoket inväntades.