Tillfällig torrperiod

Aktiviteten här har varit låg nu ett tag, och det ber jag om ursäkt för. Det finns emellertid några anledningar till det, där den främsta orsaken är att mitt USB-minne kraschade i förra veckan. På minnet fanns i stort sett alla mina öl- och bryggningsrelaterade filer, bilder, recept och dokument lagrade. Någon säkerhetsbackup har jag förstås inte.

I mitten av förra veckan var jag i färd med att skriva ett nytt inlägg. Jag kopplade in min USB-sticka för att kunna lägga upp en bild. Döm av min förvåning när det visade sig vara tomt. Allt var borta och minnet gick inte att komma åt ifrån datorn överhuvudtaget. Inte ens uppgifter om lagringskapacitet och liknande gick att se. Det var således inte så enkelt som att någon ofrivillig radering av filerna hade skett, utan det blev tydligt att minnet, på något sätt och av någon anledning, hade kraschat. Att döma av det jag har kunnat läsa mig till har troligtvis något logisk fel inträffat och minnets partitioner har blivit skadade eller oläsbara. Jag ägnat några dagar till att försöka rädda och återskapa filerna på egen hand med diverse dataräddningsprogram, men utan framgång. De program jag har provat har inte heller lyckats att komma åt den flyttbara disken.

Ett relativt dyrt, men till synes enda återstående alternativ är att skicka iväg USB-minnet för dataräddning hos en professionell aktör. Jag har på allvar börjat att överväga det nu, och såvida ingen har några tips på någon annan sista utväg, måste jag troligtvis att skicka iväg det för datarekonstruktion. Finns det någon som har råkat ut för motsvarande problematik och kan rekommendera en firma för dataräddning?

Nåväl, åter till ölbryggningen. Det är faktiskt så att en del saker ligger i faggorna, trots ovannämnda fadäs. Lite att hålla utkik efter här framöver.

Provsmakning av Amerikansk IPA med europeisk twist

Min senaste bryggd, en amerikansk IPA med Styrian Wolf och Barbe Rouge-humle, tappade jag på fat för drygt en vecka sedan. Ett första, nyfiket smakprov tog jag i helgen. Till nästa helg planeras en fullständig provsmakning där jag kommer att skriva ner mina intryck och tankar i ett ordentligt inlägg.

Station för mottrycksfyllning

För några dagar sedan anlände en mottrycksfyllare. Jag har har påbörjat ett arbete med att göra en hel, användarvänlig station för mottrycksfyllning med hjälp av den och en del annan material. Ett fullständigt inlägg kommer inom kort när stationen är färdig och invigd.

Lagerbryggning och förkultur på torrjäst

Jag har sett över min process en aning och insett att den enskilt största utgiften, särskilt vid lagerbryggning, är jästen. Dessutom har jag samlat lite fakta kring jäst och jästaktivitet och bestämt mig för att testa att göra en förkultur på torrjäst vid min kommande lagerbryggning. Planen är att den ska ske inom ett par veckor och därefter publiceras ett inlägg över tillvägagångssättet och de överväganden jag har gjort.

Bilden är något missvisande och antyder att jag kommer bereda förkulturen i en 250-milliliters bägare, så är förstås inte fallet.

Intro till vattenbehandling

Jag försöker oftast väva in lite lärande inslag samtidigt som jag beskriver en process eller berättar en i historia i mina inlägg. Huruvida detta är det bästa greppet, eller om man tydligare skulle separerat dessa ämnen är jag osäker på. I detta inlägg, avseende vattenbehandling provar jag ett annorlunda upplägg, utan direkt koppling till en specifik bryggning.

På området är jag egentligen novis, så det blir något av en intro och ett lärande för egen del också, men jag vet så mycket som att den enskilt största beståndsdelen i öl, med sina cirka 80 %, är vatten. Trots det, kanske ändå inte receptets viktigaste ingrediens för att åstadkomma ett drickbart öl, men väl värd en del extra uppmärksamhet och något jag kommer fördjupa mig i ytterligare framöver. Hade vetat att jag skulle hålla på med hembryggning när jag gick i skolan så hade jag lagt ner betydligt mer energi och närvaro under kemilektionerna. Mycket av skolkemin släppte jag så fort jag steg utanför portarna och har därför fått lära mig en del ånyo. Svensk litteratur på området är emellertid sparsam och den intresserade får istället vända sig till engelska diton. John Palmer skriver en del om vatten och vattenbehandling, riktat till hembryggare, och har varit min primära, eller egentligen enda kunskapskälla härvid, såväl i verkligheten som i texten nedan. Se vidare J. Palmer, How To Brew och J. Palmer & C. Kaminski, Water: A Comprehensive Guide för Brewers (del av Brewing Elements).

Av näst störst betydelse för den enzymatiska aktiviteten under mäskning, efter temperatur, är mäskens pH-värde. Någorlunda konsensus råder avseende optimalt mäsk-pH, vilket anses vara 5,2-5,6. Lägre i skalan för ljusa öl och högre för mörka. Värdena avser mätning i rumstemperatur en bit in i försockringsrasten. Ett pH-värde under 5 minskar den enzymatiska aktiviteten och kan grumla vörten medan ett värde över 6 ökar utvinningen av silikat och tanniner från maltskalen, vilket i sin tur ger oönskade bismaker. pH-värdet påverkar således utbytet, men också förjäsbarheten i viss mån. Därutöver har mäskens pH i sig även en direkt inverkan på det färdiga ölets smak. Det är nämligen mäsk-pH:t som styr ölets pH och ölets pH avgör i nästa led hur smakerna kommer att uppfattas i munnen.

Bryggvattnets ursprungliga pH-värde är faktiskt av mindre betydelse för mäskens pH. Av större vikt är istället vattnets sammansättning och dess alkanitet tillsammans med de maltsorter som används. Mäskvetenskap blir därför en kombination av vatten- och maltkemi. För vattnets vidkommande, mest relevant för mäsk-pH isolerat är något som kallas ”rest-alkanitet” (residiual alkanity eller RA), mer nedan. Val av malt påverkar i två avseende, dels vad gäller maltens egen pH men också den specifika bufferkapaciteten hos malten i fråga. pH-värdet hos basmalt ligger någonstans i spannet mellan 5,7 och 6,0, medan mörkare sorter och specialmalter är surare och kan ligga så lågt som 4,0. Dessa värden avser mätning vid mäskning av den specifika malten i destillerat vatten. Mäskens pH blir således ett resultat av vattnets RA och de maltsorter som används.

Vattnets sammansättning har ytterligare påverkan under bryggprocessen och slutresultatet. En del joner påverkar såväl jästaktivitet som humle- och maltkaraktär hos det färdiga ölet. Man får dock justera vattensammansättningen med viss försiktighet då de salter som tillsätts kan påverka smaken och även vara direkt skadliga i högre doser. Så tillse att vattnet håller sig inom rekommenderade nivåer efter justering.

Börja med att begära ut en analysrapport för ditt vatten från din vattenleverantör. Detta brukar de gladeligen tillhandahålla kostnadsfritt. Har man eget vatten är det lite knepigare och då får man istället skicka iväg ett prov på analys. Min vattenleverantör har varit väldigt tillmötesgående, och trots att jag är jobbig och begär ut rapporter förhållandevis ofta, för att hålla koll på variationer, är det aldrig några problem. De parametrar som är av störst betydelse i bryggvattnet är Alkanitet, Kalcium, Klorid, Magnesium, Natrium och Sulfat. Utifrån min vattenrapport har jag fått fram följande vattenprofil, där vissa värden anges i ett spann till följd av variation mellan mätningar.

Kalcium: En nivå av 100-150 mg/l rekommenderas för tillfredsställande pH-stabilitet vid mäskning och lakning.
Magnesium: En viktig näringskälla för jästen som kräver en nivå av minst 5 mg/l, men den rekommenderade nivån ligger på 0-40 mg/l, då det sägs förstärka smaken hos framförallt mörkare öl.
Sulfat: Har ingen påverkan på pH-värdet vare sig i mäsken eller vörten, men förstärker humlekaraktären och kan få ölet att smaka torrare. För humledominerade öl rekommenderas en nivå av 150-400 mg/l och för övriga 50-150 mg/l.
Alkanitet: Mäts vanligtvis i mg HCO3/l i Sverige, men kan också anges som CaCO3 och är i regel inte önskvärt hos bryggvatten. Ett rekommenderat tröskelvärde på 120 mg HCO3/l, som inte bör överstigas. Vattnets alkanitet har förhållandevis stor påverkan på den så kallade rest-alkaniteten, se nomogrammet nedan.
Klorid: Förstärker maltsmaken hos öl, men påverkar inte pH-värdet. Nivån bör ligga någonstans mellan 50-150 mg/l.
Natrium: Liksom klorid så förstärker natrium maltkaraktären, men påverkar inte pH och nivån bör inte överstiga 100 mg/l.

På grund av tidigare nämnda bristande egna kemikunskaper har jag därefter varit tvungen att lita, närmast till fullo, på John Palmer och de verktyg som tillhandahålls i boken How To Brew, som finns att läsa kostnadsfritt här tillsammans med nedladdningsbara verktyg och instruktioner. Här under har jag använt Palmers Nomogram för uträkning av rest-alkanitet och lämplig ölfärg utifrån befintlig vattenprofil.

Nomogrammet ger en snabb och översiktlig bild för vattnet, där mitt RA-värde landar på 55-60, röd och blå linje. Den gröna linjen visar även mitt justerade vatten (nedan). Palmer tillhandahåller även excelbaserade kalkylblad för mer exakt uträkning av såväl befintligt vatten som justerat. Det finns såklart bryggprogram som gör detta också.

Kalkylbladet är uppbyggt så att man väljer önskad öltyp och får tillbaka rekommenderade värden för joner och salter. Den egna vattenprofilen matas in och man får ett exakt RA-värde tillbaka. Utifrån detta visas hur mycket alkaniteten behöver justeras, upp eller ner. I nästa steg har man därvid möjlighet att se hur tillsättning av olika salter påverkar vattenprofilen och alkaniteten. Under detta steg laborerar man således till att man har nått önskat värde. Värdena av eventuellt justerat vatten visas under ett senare steg i bladet och ställs därvid även i förhållande till de rekommenderade nivåerna för den valda öltypen, som man såklart bör hålla sig inom.

Det enklaste sättet att ändra sin vattenprofil är således genom tillsättning av salter. Skulle man istället redan ligga för högt på för många parametrar, särskilt alkanitet, står ändå några alternativ till buds. Ett sätt är att förkoka bryggvattnet, vilket gör att alkaniteten reduceras. Man kan också späda ut med destillerat vatten som minskar nivåerna i enlighet med spädningsförhållandet. Eller helt utgå ifrån detta och skapa den önskade vattenprofilen ifrån noll. Nackdelen med destillerat vatten är att det är dyrt och svårt att framställa själv. Därutöver kan man använda så kallat RO-vatten (Reverse Osmosis eller omvänd osmosis). Omvänd osmosis är en process som filtrerar vattnet, ”avsaltar” och tar bort den största delen av joner och mineraler. Utrustning för omvänd osmosis finns att få tag i för hemmabruk.

Nedan visualiseras min senaste vattenprofil och justering inför bryggning av en amerikansk IPA. Vattnets joner kan sällan tillsättas i ren form och man är hänvisad till olika salter, och eftersom de i regel är sammansatta kan de påverka flera parametrar. Nedan har jag justerat 36 liter mäskvatten och de salter jag har tillsatt anges i gram.

Alla dessa uträkningarna görs som sagt automatiskt i kalkylbladet och någon större kunskap om de salternas individuella påverkan krävs inte. I mitt fall, ovan, landade jag dock ändå något högre än önskvärt vad gäller mäsk-pH. Huruvida det är möjligt att komma ner ytterligare, kanske en tiondel lägre återstår att se. Till nästa gång kommer jag ändå att prova justera ytterligare för att landa ett RA-värde i skalans lägre del.

Detta var mina inledande tankar och reflektioner kring vattenbehandling. Om inlägget tillför något i diskussionerna låter jag vara osagt, däremot har det varit lärorikt för egen del och som jag nämnde inledningsvis kommer jag fortsätta fördjupa mig i ämnet. Återkoppla gärna med kommentarer på det jag har skrivit. Särskilt intressant vore synpunkter på nivån jag har valt att lägga framställningen, eller vad som annars vore lämpligt.

Amerikansk IPA med en europeisk twist

Äntligen är årets första bryggning genomförd. I receptet stod återigen en amerikansk IPA. Råvaruförrådet avgjorde valet, och det var ale-jäst som fanns hemma. Men det är aldrig fel och blir ju dessutom klar snabbt, fast nästa gång blir det en lager. Inlägget blir något lättsammare, huvudsakligen med bilder och kortare redogörelser, då bryggningen förflöt hyfsat smärtfritt och jag håller på att författa ett annat, tyngre inlägg parallellt. En resultatsammanställning av årets första bryggning får inleda nedan.

Som brukligt är startade dagen med upptappning av vatten för mäskning. 36 liter hällde jag upp i bryggverket och lät det värmas till 60 grader för inmäsk medan jag vägde upp malt och mätte upp salter för vattenbehandling. Om detta ämne kommer ett separat inlägg inom kort.

Uppvägningen malten gick snabbt denna gång då det endast var en mindre mängd vetemalt som behövde vägas. Övrig malt kom färdigkrossad i en behändig 10-kilospåse och kunde hällas i direkt. Malten var av samma slag som vid tidigare bryggningar, men krossningen en annan. Det märktes också under mäskprocessen, som flöt på betydligt bättre. Vattnet cirkulerade fint igenom pipan och maltbädden genom hela mäskningen, översvämmningsröret i maltpipans mitt förblev outnyttjat för första gången.

Även om det är fullt godtagbart så landade mitt mäsk-pH något högre än vad jag eftersträvade och ligger lite i överkant vad gäller optimalt värde. Önskvärt för ljusare öl är annars någonstans mellan 5,2 och 5,4. Jag kommer justera något, för att sänka min rest-alkanitet, inför nästa bryggtillfälle.

Mäskning och lakning gick dock bra i det stora hela, även om utbytet blev något sämre än normalt. Boil-SG uppnådde endast 1.050 mot förväntade 1.058, troligtvis till följd av maltkrossningen. Efterföljande moment, med undanröjande av förbrukad malt, är dock fortfarande ett aber. Jag komposterar den förvisso i egen regi, men transporten dit upplever jag ändå som ett onödigt störningsmoment.

Twisten i den amerikanska IPA:n bestod av europeisk humle. Barbe Rouge från Frankrike och Styrian Wolf från Slovenien. Jag provade också med First Worth Hopping för första gången sedan jag skaffade bryggverket. Det återstår att se hur detta påverkade beskan, om den upplevs rundare eller inte. Humlen spred åtminstone trevlig arom under tiden lakningen pågick och uppkoket inväntades.

Original Gravity före och efter spädning, 1.066 respektive 1.059.

Jäsningen pågår för fullt i skrivande stund, knappt ett dygn efter pitch och jag inväntar resultatet med spänning.

På återseende!

Provsmakning: Chinook Single Hop American IPA

Jag är egentligen ingen expert på provsmakning och saknar väl de verkliga sommelier-kunskaperna, men brukar ändå kunna avgöra vad som är gott och inte med hyfsad säkerhet samt urskilja en del smakelement. Att lära sig mer i detta avseende hade dock inte varit oönskat.

Tyvärr blev alkoholstyrkan något högre än beräknad. Dels eftersom utjäsningsgraden var någon procent bättre (82,5% mot 81% beräknat), men till största delen till följd av en miss i mitt kalkylblad. I formeln för ABV (volymprocent) hade jag missat en parameter som hade hyfsat stor påverkan på resultatet. Märkligt att jag inte har upptäckt detta tidigare. Numera är mina kalkylblad justerade. Således dömt att misslyckas redan från start i detta avseende, vilket följaktligen ledde till att slutresultatet, ölen föll utanför SHBF:s typdefintion för amerikansk IPA. Nåväl, den skulle inte ställa upp i någon tävling och den högre alkoholstyrkan hade ingen negativ inverkan på smaken, varför den ändå var välkommen.

De formler som används för uträkning av volymprocent i hembryggningssammanhang är bara uppskattningar, även om de nog ligger nära verkligheten. En verklig beräkning, enligt Ballings formel, förutsätter att man räknar om vörtstyrkan till extraktinnehåll. Det går att göra förhållandevis enkelt vad gäller OG, men blir värre för FG där man är tvungen att mäta fram extraktinnehållet efter jäsning. Vanliga hembryggare saknar i regel utrustning för en sådan operation varför man istället får använda en uppskattning, baserad på OG och FG. Det finns en enklare och en mer komplicerad formel för uträkning av volymprocent, där den senare sägs ge bättre resultat för starkare öl och är den jag använder. Se formeln nedan och läs mer här och här.

ABV = ((OG – FG) x 76,08 / (1,775 – OG)) * (FG / 0,794)

Batchen delades upp i två fat, varav endast det ena torrhumlades. Skillnaden var markant i såväl utseende som doft och arom efter cirka en vecka. Tyvärr fick jag ingen bild på den torrhumlade delen när den var färsk och nu har de största skillnaderna dessvärre jämnats ut. Aromen från torrhumlen trappades av snabbt, då jag på grund av transport valde att tappa om den till ett nytt fat och humlen blev kvar i det första.

På bilden av ovan syns ett exemplar av den del som torrhumlades och en utan. Som jag nämnde tidigare har skillnaderna i utseende suddats ut och de ser i nuläget exakt likadana ut. Den torrhumlade hade tidigare ett riktigt New England-utseende, men humlejuicen hade ändrat karaktär nu. Båda exemplaren är nu förhållandevis klara, inte som kommersiella öl, men jag vidtog å andra sidan inga särskilda åtgärder för att nå dit. En grym skumstabilitet, troligtvis till följd av vattenbehandlingen och självklart i kombination med en del vetemalt i receptet. Jag har länge använt ungefär 5% vete i min maltkomposition, för i princip alla öl, men aldrig nått ett sådan resultat, varför jag misstänker att det kan tillskrivas vattenbehandlingen. Skummet låg kvar i gott och väl en timme, under hela provsmakningen som jag lät ta lång tid då jag ville ser hur smak och arom förändrades av temperaturökningen. Lagringstemperaturen i keezern ligger på 6 grader, vilket kan vara en något för kall serveringstemperatur för denna typ av ale. Aromintrycken blev starkare efter en liten temperaturuppgång.

Kolsyrenivån landade någon enhet högt, vilket gav en lite stickig munkänsla. Nivån låg mer där man vill ha en lager, på cirka 2,6 volymer, vilket var ett medvetet val och något jag tidigare har föredragit. Framöver kommer jag sänka den till åtminstone 2,4. Den högre nivån dolde också smakerna till viss del.

Arom och doft var, som väntat, subtilare hos den som inte var torrhumlad där jästen stack igenom lite mer. Även om aromen hade avtagit avsevärt hos den förstnämnda så märktes en markant skillnad i styrka mellan de två. Dofterna var de man kunde vänta sig av Chinook-humlen, med citrus, eller grapefrukt som den starkaste delen och därefter inslagen av tall. Därutöver kunde man emellertid även urskilja en viss kryddighet i doften.

Den omedelbara smaken upplevde jag som välbalanserad, framförallt i avseendet beska-alkohol, där ingendera tog överhand eller upplevdes som markant, trots den förhållandevis höga alkoholhalten. Beskan dröjde sig dock kvar lite väl länge och man kunde önskat en lite rundare sådan. Jag kommer prova med First Worth Hopping vid nästa tillfälle. En teknik jag använde frekvent tidigare, när jag körde trekärlsbyggning, men inte har gjort sedan jag övergick till bryggverk, av någon anledning. Tekniken innebär att bittergivan byts ut mot en giva i den första vörten, under lakning och innan vörten kokas upp. Det sägs ge en något rundare beska och även lite smakbidrag.

Med en slutlig vörtstyrka på 1.012, blev ölen så torr som jag önskade. Det lät i sin tur humlen spela den största rollen i smakhänseende, vilket man i regel eftersträvar hos en IPA. Dock kan jag önska ytterligare någon styrka i smaken från humlen, som står i bättre paritet med aromen. Därför kommer jag att justera humlegivan mot kokets slut för ett bättre smakbidrag till nästa gång.

Utrustningsvård

Trevlig fortsättning allesammans!

Ett år och decennium till ända och ett nytt är påbörjat. Trots en extra lång julledighet fick jag aldrig till någon bryggdag, men hoppas på att kanske få till årets första bryggning kommande helg. Istället passade jag på att ägna mig åt något nog så viktigt, nämligen lite, vad som visade sig vara, välbehövlig utrustningsvård.

pH-mätare

Trots vattenbehandling har mitt pH-värde i mäsken legat allt för högt vid mina senaste bryggningar, och jag har inte kunnat förstå varför. Inledningsvis började jag med att ifrågasätta vattenrapportens riktighet. Det är som så att mitt kranvatten kommer från två olika källor som blandas, så jag begär vattenrapporter med jämna mellanrum för att hålla koll på förändringar ifall förhållandet mellan de olika källorna ändras. Jag brukar emellertid få som svar att de uppmätta värdena inte ska förändras nämnvärt, och har inte heller gjort så historiskt sett. Ändå var det den första felkällan jag kunde komma att tänka på.

I andra hand började jag tvivla på doseringsmängden av de salter jag tillsatte i mäskvattnet. Stämde uträkningarna för vattenbehandling överhuvudtaget? Jag kom dock fram till att så borde vara fallet, men att jag ändå inte kom ner i pH-värde kanske till följd av de maltsorter jag använt och riktade min uppmärksamhet mot att sänka pH ytterligare med hjälp av syra i mäsken. Härvid ville jag inte bara tillsätta syra, mjölksyra i mitt fall, på måfå och prova mig fram utan sökte efter riktiga formler för exakt uträkning. Jag fann vad jag sökte och räknade på hur mycket jag skulle tillsätta för att komma ner i önskat mäsk-pH.

Ledigheten började närma sig sitt slut och det såg inte ut som att någon bryggning skulle bli av. Tanken på mitt mäsk-pH gnagde dock fortfarande i huvudet och jag funderade på något som egentligen framstod som ett långskott, nämligen pH-mätarens riktighet. Anledningen till att det föreföll vara ett långskott är den knappa användningen, att den har förvarats i avsedd förvaringsvätska hela tiden och dessutom var fabrikskalibrerad för bara en kort tid sen. Eftersom jag ändå hade buffertvätska för tvåpunktskalibrering hemma bestämde jag mig att göra det.

Bilderna ovan visar pH-värde i samma prov före och efter kalibrering.

Kalibrering av denna pH-mätare, en Milwaukee pH 55 var förhållandevis enkel och även om det medföljde bra instruktioner så gav den i princip även dessa själv. Knappen för kalibrering hålls in till displayen visar ”CAL”, därefter placeras den i buffertvätskan tills displayen visar att den är klar, den placeras i nästa (om man tvåpunktskalibrerar) och när även den delen är klar återgår mätaren till normalläge.

Det återstår att se hur mitt mäsk-pH landar framöver, men förutsättningarna känns betydligt bättre. Generellt sett visar sig uppkomna problem ofta ha en simpel och greppbar lösning, där en enkel kalibrering troligtvis var allt som behövde göras i detta fall, i motsats till de åtgärder jag först kom att tänka på. Så till nästa gång jag hör galopperande hovar ska jag nog tänka hästar, inte zebror.

Termometer

För en tid sedan köpte jag en ny, billigare termometer från Kina. Innan jag ska börja använda den i skarpt läge, och rätta mig efter vad den visar behövde jag ta reda på hur väl den stämmer. Enligt specifikationen har den en noggrannhet på 0,5 grader. För att se hur väl den överensstämde behövdes en känd temperatur att jämföra emot, och där är kokande vatten det som finns närmast till hands. Vid kokning på spisen så försök hålla temperaturgivaren någon centimeter från botten, håller man den för högt blir värdet för lågt och ligger den mot botten så är temperaturen högre. På bilden nedan höll jag exempelvis min lite för högt.

En gammal känd sanning är att vatten kokar vid 100 grader. Det är emellertid bara sant såvida du befinner dig i en båt ute på havet, alltså en sanning med modifikation. Vattnets kokpunkt är beroende av lufttryck och därmed höjden man befinner sig på. Ett högre lufttryck gör att det går åt mer energi för vattnet att koka, det vill säga att en högre temperatur behöver uppnås. Visst kan kokpunkten variera av andra orsaker också, såsom väder och liknande då även detta påverkar lufttrycket. Denna skillnad bör dock vara försumbar i förevarande fall. Detta gör att man exempelvis inte kan koka ägg på Mount Everest, åtminstone inte på samma tid, enär man befinner sig så högt (8848 möh) och lufttrycket är så lågt att vattnet börjar koka redan vid 70 grader.

Kokpunkten vid en specifik plats räknas ut genom följande formel. Där T är temperaturen för vattnets kokpunkt och H är höjden i meter över havet på den plats du befinner dig.

T=100-(H/300)

Min kokpunkt 133,3 möh, vilket ger en kokpunkt på knappt 99,6 grader (100-(133,3/300)=99,55). Om man inte vet på vilken höjd man bor, sök efter närliggande sjöar på nätet. Lokalisering i höjd över havet brukar ofta anges. Google Maps har också en flik som heter ”Terräng” där höjder och topografi kan utläsas.

Det visade sig att båda givarna på min termometer överensstämde hyfsat bra, åtminstone bra nog med tanke på priset, och de låg faktiskt inom den tolerans på 0,5 grader som hade angivits.


Hydrometrar och refraktometer

Båda mina hydrometrar är hyfsat nyinköpta och har inte genomgått någon noggrannare kalibrering. Endast en enkel kontroll med kranvatten vid 20 grader har jag gjort, där de förvisso har visat 0 som sig bör. Refraktometern har genomgått en tvåpunktskalibrering, men för ett bra tag sedan. Förfarandet med tvåpunktskalibrering nedan är ursprungligen plockat från Gustav Lindh (länk).

För den första referenspunkten, den vid 0 används 20-gradigt avjoniserat vatten (batterivatten). I den bästa av världar skulle egentligen destillerat vatten ha använts, men noggrannheten med batterivatten är tillräcklig för detta ändamål. Jag tror till och med att vanligt kranvatten skulle vara bra nog.

Kalibrering av den högre punkten kräver att annat känt värde, 1.040 i mitt fall. SG 1.040 är detsamma som 9,994 ºP (Platograder), vilket innebär ett sockerinnehåll av 9,994 %, det vill säga i det närmaste 10 %. För mer information kring SG, Öschle, Plato och förhållandet däremellan se följande länk. Kortfattat gäller dock att SG visar hur mycket en liter vätska väger i kilogram, Plato är som sagt sockerinnehåll och Öschle är detsamma som SG fast bara de sista två sifforna eller (SG-1)*1000 och är den vanligare enheten på hydrometrar. En vätska av SG 1.040 skapas följaktligen genom att 10 gram socker löses i 90 gram destillerat vatten (10+90=100 och 10/100=0,1). För detta behövs en precisionsvåg, och har man en riktigt precis våg kan till och med 9.994 gram socker och 90,006 gram vatten användas istället. Jag använde som sagt batterivatten, vilket är tillräckligt i förevarande fall.

Mina hydrometrar stämde väl överens med båda referenspunkterna utan några justeringar. Med dess föregångare tidigare har jag fått göra vissa justeringar. Mätinstrumentet använder Arkimedes princip och värdet är följaktligen beroende av hydrometerns vikt. Det innebär att i de fall då den visar ett för högt värde så väger den för lite och det kan åtgärdas med lite tejp som extra tyngd på toppen. Visar den å andra sidan ett för lågt värde väger den för mycket och får justeras genom att en del av ”glasdroppen” i botten filas bort med en fin fil.

Min refraktometer, som är ett billigare alternativ från Kina, överensstämde inte mellan de två referenspunkterna. I motsats till en hydrometer, som bör stämma vid båda punkter för att vara användbar, är det framförallt det högre värdet som är av relevans för refraktometerns vidkommande. Då den i huvudsak används för mätning av Boil-SG och eventuellt OG, medan hydrometern mäter hela utjäsningen och även FG. Jag ställde således in min mot 1.040, vilket innebar att jag fick skruva ner den ett par pinnar efter den tidigare kalibreringen mot 0.

Bryggverk

Det var egentligen här det började, som förberedelse inför bryggningen, och en nödvändig sådan dessutom. Ganska snart insåg jag dock att någon bryggning inte skulle bli av utan fortsatte med en fullständig genomgång av min utrustning enligt ovan istället.

Jag har tidigare nämnt att jag har problem med att det bränner vid i bottnen av mitt kokkärl vid bryggning. Än har jag inte lyckats hitta rotorsaken till detta, men dock tillvägagångssätt på hur man får bort det vidbrända. Det finns en del möjliga orsaker som jag avser att se över och åtgärda förhållandevis snart.

För att få bort det vidbrända, det som sitter riktigt ordentligt, funkar inte någon enkel blötläggning med rengöringsmedel. Det har jag provat och skrubbat mig fördärvad, men utan egentlig effekt. Jag har provat starka rengöringsmedel, men dessa gjorde inte heller någon nytta. Till slut blev jag lite smått desperat eftersom, som jag har snuddat vid i tidigare inlägg, det inte var möjligt att genomföra en ordentlig bryggning när överhettningsskyddet slog till följd av den isolering det vidbrända lagret bildades strax över värmeelementet. Jag hittade ett gammalt husmorsknep som jag knappt trodde skulle fungera, men som ändå var värt att prova efter flera andra fruktlösa försök. Något så enkelt som att gnugga det vidbrända området med en sockerbit. Döm av min förvåning när det faktiskt fungerade, förvånansvärt lätt dessutom. Allt som behövs är ett par sockerbitar och lite vatten. Blötlägg området en liten stund, bara för att ge sockret lite fukt att arbeta med istället för att ”raspa” bort det vidbrända. Därefter är det bara att börja gnugga området i cirkelformade rörelser tills det börjar lösa upp sig och skölja av med vatten.

Resultatet i bilderna talar för sig själv. Det finns ytterligare husmorsknep för övrig rengöring. För att få kastrullen skinande blank kan exempelvis bakpulver eller bikarbonat användas tillsammans med vatten. Citronsyra sägs också ta bort avlagringar och liknande.

Det är viktigt att ta sig tid till lite ordentligt utrustningsvård emellanåt. En frekvent parameterkontroll enligt ovan, pH-mätaren som allra tydligast exempel, är verkligen av betydelse för slutresultatets kvalitet. Jag har inte haft någon bestämd frekvens för detta tidigare, utan mer gjort det när andan faller på. En kontroll av detta slag är inte särskilt krävande och tar inte lång tid, vilket gör det till en enkel faktor att ha koll på för processens stabilitet och kvalitet i bryggningen. Framöver kommer jag att göra denna genomgång åtminstone en gång i halvåret och dessutom komplettera genom att införskaffa vikter för kontroll av min lilla precisionsvåg.

Chinook – single hop ale

En lång tid har återigen förflutit sedan min senaste bryggning. Det är mycket som händer hela tiden, livet kommer emellan och prioriteringarna hamnar på annat håll. Förra helgen var det dock dags igen.

Som rubriken och den gåtfulla bilden ovan antyder bryggdes en single hop ale, av amerikansk IPA-typ, med enbart Chinook-humle. Resultatet syns nedan.

Vid en närmare granskning kanske vän av ordning kanske ställer sig frågande till siffrorna ovan. De ser helt normala ut vid en första anblick. Bakom dem döljer det sig dock en del konstigheter, där en del i förklaring står att finna under ”Fermenter”-kolumnen och siffrorna inom parentes. En annan är addering av jäsbart under kok, i mitt fall strösocker.

Siffrorna inom parentes har ett göra med en teknik som kallas spädning eller ”dilution”. Mer om denna och anledningar varför den används nedan. I bildens övre rad visas sålunda den beräknade volymen efter spädning (40), medan siffran i den undre raden är den ursprungliga volymen i jäskärlet (26).

Inmäskning vid 60 grader.

Samma batch av malt som förra gången och problemen med lakningen kvarstod. På detta måste jag snart finna någon lösning. Det är troligtvis en kombination av en något för tjock mäsk och all mjöldamm från den finkrossade malten. Framöver kommer jag att testa med med ett högre förhållande mellan vatten och malt samt eventuellt med risskal som en del av maltnotan. Och som sagt så ligger en egen maltkvarn på inköpslistan.

Risskal ger ett bättre flöde i maltbädden och förhindrar att den sätter igen. De ger därför en jämnare spridning av temperatur och har den fördelen att de inte bryts ned under mäskning och påverkar därför inte heller ölets färg eller smak.

SG innan kok, 1.060. Av någon anledning något lägre än förväntat.
60 och 10-minutersgiva samt Hop stand i en halvtimme vid cirka 75 grader efter kok, 250 gram totalt. Därefter kommer 50 gram gå som torrhumle i ett av faten.
Koket börjar närma sig slut och strax innan 10-minutersgivan gick i har jag hällt drygt 1 kg strösocker däri.

Strösocker används dels för att komma upp i vörtstyrka (alkoholstyrka) men också för att åstadkomma ett torrare öl, med lägre FG. Förklaringen till torrheten ligger i att strösocker är fullt ut jäsbart av i princip alla jästsorter så att allt socker som tillsätts kommer ätas upp av jästen och bli alkohol. Man får alltså inte ett torrare öl än om inte strösockret hade använts, men det blir torrare än om man hade använt sig av enbart kornmalt för att nå samma vörtstyrka. Av denna anledningen brukar jag använda mig av strösocker framförallt när jag brygger öl av IPA-typ, vilken jag föredrar hyfsat torr. Rekommenderad användning är upp till 10 % av den totala maltnotan.

Vatten förbereds och kokas till spädning i min gamla kastrull. Kylspiralen kokas med och desinficeras av det kokande vattnet och ångorna inför kylning av vörten.

Spädning är en användbar teknik om man, liksom jag, har möjlighet att jäsa en större volym än vad man kan koka. Jag brygger i nuläget i princip maximal volym med min utrustning. Men efter jäsning räcker den ändå bara till att fylla cirka ett och ett halvt Cornelius-fat, vilket är något av ett slöseri i min mening. Målsättningen har därför fått bli att kunna fylla två fat per bryggning.

Naturligtvis måste ett antal faktorer beaktas vid spädning förutom volymen i sig. Påverkan av vörtstyrka och humlens bidrag i form av beska, smak och arom är därvid de viktigaste och ekvationen är förhållandevis enkel. Principen är i stort sett densamma som att en större volym vatten hade använts vid mäskning och lakning. Följande artikel behandlar ämnet något.

För vörtstyrkans del råder förhållandet nedan (Daniels, R, Designing Great Beers, s. 34-39). Där samtliga SG-värden är så kallade ”Gravity units” och innebär att man subtraherar 1 från värdet och multiplicerar därefter med 1000. Exempelvis blir SG 1.050 lika med 50, 1.055 blir 55 och så vidare. Det finns kalkylatorer online som kan göra jobbet åt en, exempel här.

Algebrans vanliga regler gäller och den faktor som är okänd och behöver beräknas bryts ut, omvandlat enligt exemplet ovan. I mitt fall är det således den slutliga vörtstyrkan, vilket blir lika med OG, som är intressant då övriga tre är kända. I ett annat exempel kan istället den slutliga styrkan vara känd, ifall man landat för högt och vill träffa ett visst SG-värde. Då byter man plats på ”Slutlig SG” och ”Slutlig Volym”, får fram den slutliga volymen, där differensen mellan denna och befintlig volym är den mängd vatten som behöver tillsättas för att nå önskad OG.

Inför min spädning fick jag göra vissa justeringar till följd av problem med sedimentering och allt för mycket drav som resultat. Planen var att jag skulle haft 34 l vört i min jäshink, spätt denna med 6 l vatten och nått 40 liter. Efter att dravproblemet var utrett (se nedan) landade slutvolymen istället på 26 liter och en vörtstyrka på 1.076. Att i detta läge späda till 40 l, det vill säga 14 l vatten skulle vattna ur ölet fullständigt, varför jag valde att nöja mig med 30 l och spädde med 4 l istället. Beräkningen såg alltså ut som följer:

(26 x 76) / 30 = 66 => 1.066


Uppmätt OG var 1.068, vilket innebär att formeln verkligen stämmer ganska bra. Troligt är att formeln i de allra flesta fall stämmer helt och hållet, de två pinnar som skiljer mellan uppmätt och uträknat värde kan sannolikt förklaras av den mänskliga faktorn. I mitt fall, dels vad gäller uppmätning av befintlig volym, vilket jag gör manuellt genom att mäta höjd och omkrets på mitt jäskärl och dels avläsningen av hydrometern.

SG före och efter spädning.

Hur humlen påverkas av spädning är förhållandevis enkelt och rättfram. Det bygger på principen ovan, ifall man hade haft en större mängd vatten tidigare i processen, och följer således en linjär skala. Det innebär att om vörten exempelvis späds 10% minskar beskan med 10%. Min spädning uppgick till cirka 15% (4/26=0,154), vilket innebar att mitt nya IBU-värde landade på 85% av det ursprungliga. Avrundningar inkluderade gick det följaktligen från 64 => 54 IBU.

Så som nämnts tidigare upplevde jag vissa problem med min avskiljning av drav efter kok vid denna bryggning. Eller rättare sagt problem med sedimentering av detsamma. Vid min senaste bryggning provade jag för första gången att låta dravet sedimentera innan jag tappade över vörten i jäskärl, förvisso med en viss ”whirpool”. Jag satte ”spinn” i kastrullen direkt efter kylning för att skapa en virvel, vilken, om den utförs rätt, resulterar i att all drav och humlerester samlas i en kon i kokkärlets mitt efter en stunds vila, cirka en halvtimme. Någon kon bildades inte i mitt fall, men sedimenteringen fungerade ändå hyfsat. Visst medföljde lite rester den första litern som tappades upp, men det var bara den del som låg precis framför kranen. Resterande vört var fin, varför jag hade planerat att tappa den första litern i ett kärl bredvid denna gång. Jag gjorde så, men dravet fortsatte att komma genom hela överföringen.

Resultatet enligt ovan blev till slut 16 liter drav som jag fick göra av med. Att det blev så mycket förklaras väl också till viss del av att min maltkorg inte håller riktigt tätt, något jag planerar att justera med någon form list kring bottenplåten. En del kan troligtvis härledas till allt maltmjöl också. Det blir även mer drav vid ”bryggverksbryggning”, som ju använder en form av BIAB-teknik. Vidare var det betydligt mer humle denna gång och jag försökte mig inte heller på någon whirpool, och lät kanske inte heller vörten sedimentera tillräckligt länge. Efter en natt i kylskåp såg det, som faktiskt hade tagit sig över till jäshinken, ut enligt bilden ovan. Jag tog då beslutet att tappa över den rena vörten till en ny hink, dit jag fick 26 liter.

Inför kommande bryggningar kommer jag i första hand söka reducera mängden drav och vidare fortsätta med att förbättra min whirpool-teknik för att verkligen få till konen i mitten av kärlet i syfte att kunna tappa ut verkligen ren vört. Alternativt tappa från toppen av kärlet, med nackdelen att det medför ett extra moment i from utrustning som ska rengöras och desinficeras.

Eftersom detta inlägg blev något fördröjt har jäsningen fortskridit ner till 1.012 i skrivande stund. Jag kommer ge jästen att par dagar till för att städa upp efter sig innan kallkrasch och ser fram emot att snart kunna provsmaka.

Keg(s) + freezer = Keezer (del II)

Som utlovat kommer här del II i Keezer-serien, tänkt att mer ingående beskriva konverteringen av en frysbox till keezer. Ett inlägg som blev ganska långt trots en uppdelning. Jag får ursäkta mig i förväg för kvaliteten på vissa bilder. Ljuset i min källare, där den största delen av bygget har skett och även där keezern är placerad i nuläget, är inte särskilt gynnsam. Detsamma går för övrigt att säga om bakgrund och omgivning.

Steg 1: Hitta en lämplig frysbox
Storleken får anpassas beroende på hur många fat man önskar lagra. För lagring av fyra fat, som i mitt fall, är en lämplig storlek cirka 100-110 cm i bred och 55-60 djup. Jag tror till och med att det finns möjlighet till inrymma sex fat i sådan box.
Om ekonomin tillåter så är självklart det bästa alternativet att köpa en ny, i annat fall får man hålla ögonen öppna på blocket eller andra annonssidor. Det gäller att handla snabbt, för frysboxar, ja vitvaror överlag, i rimlig prisklass försvinner snabbt. Ett rimligt pris för en begagnad frysbox är runt 1000 kr i min mening. Jag fick tag i en box i gott skick för 600 kr.
Ta ett gott råd och lär av mina misstag, funktionstesta helst innan köp men åtminstone innan byggstart. Kontrollera så att den verkligen kyler och inte bara att kompressorn går igång.

Steg 2: Anpassa och lackera boxen
När man väl fått hem sin frysbox börjar det roliga. Möjligheten finns förstås att behålla den vit, eller den färg man nu får tag i. Gamla, begagnade frysboxar kan dock komma i de märkligaste färgkombinationer och har med största sannolikhet en del skavanker. Vill man ha en snygg keezer så får man kavla upp ärmarna, börja slipa, ta hand om ojämnheter och skador för att kunna lackera sin frysbox.

Frysboxen lackerad. Vid mina tidigare byggen har jag spraylackerat (bilden visar detta) men nu sista gången köpte jag faktiskt en annan färg och målade på med en fin roller. Anledningen var att höstkylan hade börjat rulla in och jag ville kunna vara inne och göra det. Resultatet, skulle jag säga, blev faktiskt lika bra, om inte bättre. Locket är rollat med griffelfärg och ett nytt handtag finns monterat på ovansidan.

Steg 3: Ram och trädetaljer

När träram och övriga delar byggdes var jag väl fokuserad på just detta arbete och glömde i princip bort, eller hann inte med att fotografera processen. Några handritade bilder får istället illustrera arbetet.
Själva ”innerramen” byggs av 45×95-reglar. Frysboxens bredd och djup mäts och reglar kapas i samma längd, kom ihåg att ta hänsyn till regelns egenbredd (45 mm) och räkna bort denna på endera hållet. I bilden ovan har justeringen gjorts på kortsidan, där regeln är 90 mm kortare än vad frysboxen är djup. Sammanfoga ramen med två skruvar i varje hörn. Skruvarna bör lämpligtvis vara åtminstone 75 mm långa.
En bit av reglarnas hörn kommer troligen att behöva fasas bort för att locket ska komma på plats och sluta tätt. Hur mycket beror locket, vänd locket upp och ner och mät avståndet in till den kant som går ner runtom, d v s innerlocket. Måttet bör vara ungefär detsamma som tjockleken på frysboxens väggar. Så mycket lämnas orört på reglarna, medans överflödet fasas bort. Jag skar bort det med en vass kniv.
Geringssåga hyllplanen om möjligheten finns, annars går det bra att lägga ett rakt snitt och täcka över hörnskarvarna med någon form av list. Så gjorde jag vid mitt första bygge, där jag sågade med en vanlig fogsvans.
Planen ska fästas på ramens utsida och innermåtten (om man girar) ska vara desamma som frysboxens bredd och djup, se nedan. Jag klär endast fronten och sidorna eftersom keezern kommer att placeras mot en vägg.
Passa in hyllplanen med lite trälim på innerramen. Personligen föredrar att ha kanten i nivå med locket, vilket i mitt fall lämnade 5 cm av hyllplanet ovanför regeln. Fixera dem på lämpligt sätt före håltagning. Jag använde spikpistol och drog ett antal spikar från insidan. Skruvtvingar fungerar också, det har jag använt mig av tidigare. Mät ut var vagnsbultarna ska sitta, eftersträva att få dem hyfsat centrerade i höjdled. Borra därefter hål i den dimension som används, 8 mm i mitt fall, och fäst vagnsbultarna med bricka och mutter.
Bottenplatta med 45×70 reglar, byggd i samma mått som frysboxens. Kläs utvändigt med reglar i 45×95 , som får bilda en kant runt om. Till ”mittkragen” används 45×70-reglar . Denna läggs sedan på stöttor av 45×45 som är infästa i bottenplattan.
Något visare av tidigare erfarenheter finns nu hjul monterade undertill för ökad mobilitet.

Alla trädetaljer har jag valt att betsa i en grafitsvart nyans. Innan den övre kragen läggs på plats, nedan, är det lämpligt att ta ut hål för kranar och termostat. Ta ut ett lämpligt mått, men sikta mot att centrera kranarna i såväl höjd- som breddled. Beakta dock så att hålen inte hamnar så att de går in i locket eller frysens vägg.

Steg 4: Montera en ny termostat
Dags att ta hand om frysproblematiken. Denna löses lätt genom att termostaten byts ut. Egentligen är det lite overkill i sammanhanget, då jag endast har behov av att styra en kylenhet, men jag hade en STC-1000 liggandes som jag valde att montera. Om vill slippa kopplingar går det förstås lika bra att använda en extern termostat, som bara pluggas in i vägguttaget och är redo för användning direkt. Så har jag gjort tidigare och använder även denna lösning på mina jäskylar.
Observera att det endast så här jag har kopplat, men jag kan inte ta något ansvar för dess riktighet. En fackman bör alltid anlitas om man är osäker eller inte vet vad man gör.

Från kompressorn går det tre kablar till frysboxens befintliga termostat, en brun (fas), en blå (nolla) och en svart som är den kabel som ger startsignal när temperaturen är nådd för att kompressorn ska gå igång. Det går dessutom ytterligare en kabel mellan kompressor och termostat. Det är till funktionen ”Superfreeze” eller snabbfrysning, en funktion som byglar termostaten en tid och möjliggör tvångsstart av kompressorn. Den kan man bortse ifrån.
Därefter tog jag en vanlig sladd, 3G1,5, med tre kablar – en brun, blå och gröngul. Den sistnämnda är egentligen jord, men fick agera signal- eller kontrollkabel i mitt fall och bli ”svart”. Jag sammanfogade kablarna med de från kompressorn med hjälp av toppklämmor och drog upp dem till termostaten, där jag kopplade enligt nedan.

Som bilderna visar är också en 120-millimeters datorfläkt monterad i syfte att få bättre cirkulation på luften, en jämnare temperatur för att undvika kondens och fukt.

Steg 5: Skörda frukterna av arbetet

Slutresultatet och första ölen serverad, skål!
En liten bonus – det är faktiskt möjligt att lagra även öl på flaska i en keezer varför det självklart måste finnas möjlighet att öppna och servera även dessa.

Keg(s) + freezer = Keezer (del I)

Följande inlägg blev väldigt långt i sin helhet, varför jag valde att dela upp det i två. Den första delen blev mer av en teaser och själva bygget tar istället vid i del II, som kommer att publiceras inom kort.

Keezer eller kegerator, vad är skillnaden och vilket ska man välja?
En kegerator (keg + refigerator) är i princip ett kylskåp, specialdesignat eller modifierat för att kunna servera öl och lagra den under en längre tid. Medans keezern, som rubriken antyder, är en kombination av en frys och kegerator som byggs av en frysbox. Båda typer har sina för- och nackdelar, ett axplock samlat härunder.

Jag har valt att bygga en keezer och avgörande för mitt val var framförallt utseendet i kombination med det kylskåpsutbud som finns på den begagnade marknaden. Kylskåp kommer i princip i tre olika storlekar, ett stort kring 180 cm, ett mellan omkring 110 cm högt och en mindre modell runt 85 cm. De två mindre modellerna är möjliga att bygga om till en snygg kegerator genom att klä in skåpet och placera ett tapptorn på toppen. Problemet är emellertid tillgängligheten, 110-centimeters skåp är ovanliga och svåra att hitta på begagnatmarknaden och mindre kylskåp har ofta frysfack, vilket gör att antalet fat som får plats blir litet om man inte istället går ner till 9-litersfat. Mängden öl som ryms förblir dock densamma. Ett kylskåp av modell större rymmer möjligtvis fyra 18-litersfat och skulle fungera med 4 kranar monterade i dörren. Det blir å andra sidan inte särskilt estetiskt tilltalande. En frysbox kan däremot, till och med för lekmannen, hyfsat enkelt modifieras till en snygg och funktionell keezer. Den största nackdelen är att boxen är designad för att hålla frystemperaturer. Det medför att termostaten behöver bytas till en som går att ställa in över nollan. När en frys håller kyla, men över frystemperatur bildas vidare kondens och fukt som också behöver omhändertas.

Faktum är att jag har byggt två keezer’s tidigare och detta är min tredje i ordningen. Den första höll i drygt ett år och gick sönder vid en flytt, som i efterhand inte var så varsam som krävdes. Alternativt, eller i kombination, med ett ogenomtänkt tilltag där jag borrade ett antal hål i en av väggarna för infästning av en spillbricka. Jag saknade verkligen koll, pinsamt nog, på hur frysboxar är konstruerade. Troligtvis läckte köldmediet ut vid ett tillfälle och min keezer kylde i vart fall inte längre, trots att kompressorn gick. Samma fel inträffade med mitt andra bygge. Här förelåg dock felet från början, men jag hade missat att göra en fullständig funktionskontroll av frysboxen innan jag påbörjade konverteringen. Lyckligtvis har jag lärt mig något av historien och förutsättningarna var betydligt bättre inför mitt tredje keezerbygge. Nedan syns en ungefärlig inköpslista för denna.

Notera att priserna för Kina-varor är omvandlade enligt dagens dollarvärde. Det låg något lägre vid inköp, som gjordes för upp till tre år sedan.

Som sagt så löpte inlägget risk att bli väldigt långt, varför jag har valt att dela upp det i två. Del II, som kommer snart, behandlar bygget och konvertering av en frysbox till keezer.

Nyinflyttad

Trots en förhållandevis kort tid så kände jag att jag aldrig riktigt kunde komma överens med utseendet, de teman och de anpassningar som gick att göra där bloggen tidigare var placerad. Min förhoppning och känsla är det att kommer bli bättre nu. Troligtvis är jag inte helt färdig med mina justeringar vad gäller bloggens utseende än, så ytterligare förändringar kan komma.

En riktig bonus med flytten var vidare att jag nu skriver under en egen domän.

Alla, eller de få inlägg som jag hade gjort tidigare är också överflyttade. Jag hoppas att vi ska trivas!

Lagerbryggning 2019-10-13

Nästan två månader hade passerat sedan min senaste bryggning, vilken var i det närmaste katastrofal, åtminstone processuellt sett. Resultatet var helt okej och fullt drickbart, även om utgången inte överensstämde med planen. Jag har tampats med tekniska problem i form av överhettningsskydd i mitt bryggverk. Det innebär att byggverket plötsligt, och utan förvarning kan stänga ner fullständigt. Detta har i sin tur ställt till det vad gäller koktider och humlegivor. Problemet har jag dragits med några bryggningar tidigare, men det nådde verkligen sin kulmen vid det senaste tillfället. Jag hade stora svårigheter att ens få vörten till kok och när jag väl gjorde detta stördes processen även fortsättningsvis i form av ständiga avbrott där jag fick börja om igen. Det säger sig självt att receptberäkningarna särskilt avseende humlegivorna och deras bidrag brast fullständigt.

Kort om humlegivor

Humle kan tillsättas vid olika tillfällen, innan, under eller efter kok. Resultatet och bidraget till färdig öl skiljer sig avsevärt beroende på när den tillsätts. Generellt sett och grovt förenklat är det så att humle tidigt, som kokar under en längre tid bidrar till beska men ytterst lite till smak, medan senare givor i första hand ges för smak och arom. De bidrar i mindre utsträckning till ölets beska, som mäts i enheten IBU (International Bitterness Unit) och påverkas framförallt av fyra faktorer – humlens mängd och alfasyrainnehåll, koktid och vörtstyrka, enligt formeln nedan.

Det visade sig att jag hade lite fastbränd vört i botten av kokkärlet som jag inte hade lyckats få bort ordentligt. Inget som påverkade smaken så jag hade inte lagt någon större energi på det bortsett från normal rengöring. Det vidbrända området verkade som en isolerande beläggning precis ovanför värmeelementet vilken gjorde att detta till slut överhettade. Under några dagar därefter provade jag diverse husmorsknep och lyckades till slut få botten ren.

Hur som helst, i förrgår var det äntligen dags igen. Söndagens bryggning hade skjutits upp vid några tillfällen av olika anledningar och jag hade haft lite svårigheter för att bestämma vad jag skulle brygga. Till slut landade receptet ändå i en ordinär lager av export-typ, se sammanfattning längst ned.

Inmäskning med knappt 10 kg malt, drygt 30 liter vatten vid 60 grader. Notera maltkorgen, väldigt mycket mjöldamm från denna säck med färdigkrossad pilsnermalt.
Första mäsksteget, 63 grader i 45 minuter.
Pre-boil gravity, 1.056.
Original gravity, 1.064.
Ofta kyler jag de sista graderna i kylskåp, särskilt vid bryggning av lager. Det blir en för liten utväxling vad gäller kyleffekt i förhållande till vattenåtgång med kylspiral, och jag brukar därför nöja mig med att kyla till cirka 20 grader med denna. Därefter ställer jag vörten i kylskåp under ungefär ett dygn där den får kylas vidare till pitchtemperatur.  Risken för infektion ökar något, men hålls hygienen genom processen och efter så är sannolikheten för kontaminering ändå förhållandevis liten. 
Jag syresätter med hjälp av en akvariepump kopplad till en diffusionssten som får ligga i bottnen av jäskärlet och får gå i drygt en timme innan jästen tillsätts. För närvarande använder jag mest torrjäst, och till denna sats pitchades tre paket Saflager S-23 vid 11 grader, därefter låter jag temperaturen gå upp till 12 grader där vörten får jäsa tillsvidare.

Överlag gick hela söndagens bryggning bra. Inga större störningar, bortsett från lakningen som inte gick helt smärtfritt. Den troliga orsaken var den finkrossade malten som innehöll särskilt mycket maltmjöl och därvid för lite hela skal. Det gjorde i sin tur att lakningen gick trögt och jag fick röra om en del, vilket ledde till att jag störde maltbädden och det naturliga filter som hade bildats. Resultatet blev således en oklar och något grumlig vört med mycket druv som följd.

Helt nöjd är jag inte heller med slutresultatet, där min brygghuseffektivitet blev betydligt högre än beräknad och mot den nivå där den har legat tidigare. Jag har faktiskt legat stabilt på 79-80 % under 3-4 bryggningar tillbaka. Förklaringen torde även här gå att härleda tillbaka till maltens krossning. Det är det enda rimliga enligt min uppfattning, då ingenting i övrigt var förändrat.

Även om det kan uppfattas som ett angenämt problem att effektiviteten blir högre än beräknad, har jag svårt att acceptera avvikelser av detta slag eftersom det går helt emot min strävan om en stabil process. För att komma till rätta med problemet har jag börjat se över möjligheterna till att investera i en egen maltkross och börja krossa malten själv istället.