Lagerbryggning 2019-10-13

Nästan två månader hade passerat sedan min senaste bryggning, vilken var i det närmaste katastrofal, åtminstone processuellt sett. Resultatet var helt okej och fullt drickbart, även om utgången inte överensstämde med planen. Jag har tampats med tekniska problem i form av överhettningsskydd i mitt bryggverk. Det innebär att byggverket plötsligt, och utan förvarning kan stänga ner fullständigt. Detta har i sin tur ställt till det vad gäller koktider och humlegivor. Problemet har jag dragits med några bryggningar tidigare, men det nådde verkligen sin kulmen vid det senaste tillfället. Jag hade stora svårigheter att ens få vörten till kok och när jag väl gjorde detta stördes processen även fortsättningsvis i form av ständiga avbrott där jag fick börja om igen. Det säger sig självt att receptberäkningarna särskilt avseende humlegivorna och deras bidrag brast fullständigt.

Kort om humlegivor

Humle kan tillsättas vid olika tillfällen, innan, under eller efter kok. Resultatet och bidraget till färdig öl skiljer sig avsevärt beroende på när den tillsätts. Generellt sett och grovt förenklat är det så att humle tidigt, som kokar under en längre tid bidrar till beska men ytterst lite till smak, medan senare givor i första hand ges för smak och arom. De bidrar i mindre utsträckning till ölets beska, som mäts i enheten IBU (International Bitterness Unit) och påverkas framförallt av fyra faktorer – humlens mängd och alfasyrainnehåll, koktid och vörtstyrka, enligt formeln nedan.

Det visade sig att jag hade lite fastbränd vört i botten av kokkärlet som jag inte hade lyckats få bort ordentligt. Inget som påverkade smaken så jag hade inte lagt någon större energi på det bortsett från normal rengöring. Det vidbrända området verkade som en isolerande beläggning precis ovanför värmeelementet vilken gjorde att detta till slut överhettade. Under några dagar därefter provade jag diverse husmorsknep och lyckades till slut få botten ren.

Hur som helst, i förrgår var det äntligen dags igen. Söndagens bryggning hade skjutits upp vid några tillfällen av olika anledningar och jag hade haft lite svårigheter för att bestämma vad jag skulle brygga. Till slut landade receptet ändå i en ordinär lager av export-typ, se sammanfattning längst ned.

Inmäskning med knappt 10 kg malt, drygt 30 liter vatten vid 60 grader. Notera maltkorgen, väldigt mycket mjöldamm från denna säck med färdigkrossad pilsnermalt.
Första mäsksteget, 63 grader i 45 minuter.
Pre-boil gravity, 1.056.
Original gravity, 1.064.
Ofta kyler jag de sista graderna i kylskåp, särskilt vid bryggning av lager. Det blir en för liten utväxling vad gäller kyleffekt i förhållande till vattenåtgång med kylspiral, och jag brukar därför nöja mig med att kyla till cirka 20 grader med denna. Därefter ställer jag vörten i kylskåp under ungefär ett dygn där den får kylas vidare till pitchtemperatur.  Risken för infektion ökar något, men hålls hygienen genom processen och efter så är sannolikheten för kontaminering ändå förhållandevis liten. 
Jag syresätter med hjälp av en akvariepump kopplad till en diffusionssten som får ligga i bottnen av jäskärlet och får gå i drygt en timme innan jästen tillsätts. För närvarande använder jag mest torrjäst, och till denna sats pitchades tre paket Saflager S-23 vid 11 grader, därefter låter jag temperaturen gå upp till 12 grader där vörten får jäsa tillsvidare.

Överlag gick hela söndagens bryggning bra. Inga större störningar, bortsett från lakningen som inte gick helt smärtfritt. Den troliga orsaken var den finkrossade malten som innehöll särskilt mycket maltmjöl och därvid för lite hela skal. Det gjorde i sin tur att lakningen gick trögt och jag fick röra om en del, vilket ledde till att jag störde maltbädden och det naturliga filter som hade bildats. Resultatet blev således en oklar och något grumlig vört med mycket druv som följd.

Helt nöjd är jag inte heller med slutresultatet, där min brygghuseffektivitet blev betydligt högre än beräknad och mot den nivå där den har legat tidigare. Jag har faktiskt legat stabilt på 79-80 % under 3-4 bryggningar tillbaka. Förklaringen torde även här gå att härleda tillbaka till maltens krossning. Det är det enda rimliga enligt min uppfattning, då ingenting i övrigt var förändrat.

Även om det kan uppfattas som ett angenämt problem att effektiviteten blir högre än beräknad, har jag svårt att acceptera avvikelser av detta slag eftersom det går helt emot min strävan om en stabil process. För att komma till rätta med problemet har jag börjat se över möjligheterna till att investera i en egen maltkross och börja krossa malten själv istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s