Jag har skjutit på detta bryggtillfälle åtskilliga gånger nu, men förra helgen var det äntligen dags. Den första bryggningen sedan maj i år och sedan vi fick tillökning i familjen. Sist familjen utökades dröjde det emellertid mer än ett år innan jag tog mig tid till återuppta verksamheten. Ett litet steg i rätt riktning således. I samma anda är också förevarande inlägg något försenat. Faktum är att ölet i princip redan är utjäst och nere kring SG 1.012 i skrivande stund. En kortare sammanfattning, direkt utdragen ur mitt recept-kalkylblad, härunder.
Detta öl har jag bryggt vid två tillfällen under våren, dock med mindre justeringar varje gång. Den senaste omgången var jag inte alls särskilt nöjd med, utan där fanns en hel del att önska vad gäller smaken och aromen från humlen. Målsättningen är inte att skapa en humlebomb, utan i detta fallet är jag endast ute efter en antydan. Det lyckades förhållandevis bra vid första bryggningen, men avsikten är att skruva upp humlekaraktären ett litet snäpp. Förhoppningsvis blir resultatet desto mer tillfredsställande denna gång, när jag justerat humlegivorna något och skapat en lite annorlunda vattenprofil.
Processuellt sett blev jag återigen positivt överraskad av hur väl och smärtfritt allt flöt på. Jag har kommit underfund med att min utrustning och att nuvarande process lämpar sig bäst för lagerbryggning och börjar verkligen bli vän med utrustningen nu. Det brukar å andra sidan också vara en signal för mig att det är dags att uppgradera, vilket förövrigt är min målsättning att också göra så fort ekonomin tillåter, förhoppningsvis inom överskådligt framtid. Utrymme för förbättring finns emellertid alltid och visst smolk hamnade i glädjebägaren även i lördags. Ett bekymmer som jag har skrivit om tidigare och som av någon anledning har fallit mellan stolarna, där jag har inte tagit tag i det ordentligt, nämligen en viss oförklarlig diskrepans som råder mellan mätning av boil-SG och OG. Denna gång var mitt boil-SG identiskt med det som sedermera kom att bli OG, vilket naturligtvis inte kan stämma. Häri måste således ett mätfel ligga och mina tankar går osökt till refraktometern, som jag använder för mätning under bryggning. Hydrometern som används till ”kalla” mätningar litar jag mer på.
Underligt är det alltjämt att OG landar så lågt vid detta tillfälle. En del av förklaringen torde gå att finna i att jag faktiskt fick ut en hel del mer vört än förväntat. Detta förklarar också den relativt lilla skillnaden i beska ovan, där vän av ordning kanske skulle ställt sig frågande annars. Detta sammantaget skulle således tala för att bortkok, eller förångning, inte blev så stor som beräknad. Jag tror emellertid inte att det är hela sanningen eftersom jag inte kunde se någon sådan volymskillnad i bryggverket direkt efter kok, utan detta uppenbarade sig för mig först efter att vörten hade förts över i jäskärlet.
Efter att vörten har gått över i jäskärl brukar jag hälla över de sista dravblandade litrarna i en annan hink för att därefter kunna räkna den totala volymen efter kok. Denna gång har jag medvetet valt inte redovisa dessa volymer ovan, då jag hyser en stark misstanke att en eller flera av dem är felaktiga och jag kommer nu närmast att se över hur jag mäter volym före och efter kok. Misstanken om felaktighet är dessutom stark avseende volymen innan kok, där jag av praktiska skäl hittills har förlitat mig på bryggkärlets egna gradering. Av erfarenhet vet jag sedan tidigare att denna inte stämmer till fullo med mätningarna jag gör med hjälp av jäshinkarnas gradering, och någon form av kalibrering torde vara på sin plats. Vid detta tillfälle vägde jag dessutom upp mäskvattnet och fann att en viss diskrepans rådde även mellan detta mått och hinkens dito.
Eftersom stamvörtstyrkan landade så pass mycket lägre än förväntat och när dessutom volymen vört i jäskärlet blev betydligt större än beräknat (38 liter istället för 34) valde jag också att inte späda vörten vid detta tillfälle, vilket jag annars hade avsett.
I takt med att jag blir bättre vän med utrustningen och processen förbättras uppkommer också nya flaskhalsar. Det som påverkar mest i nuläget, och som jag har skrivit om tidigare, är väntan på uppkok. Problemet har tidigare dolts av en långsam lakningsprocess, men nu får jag stå längre och trumma på knäna medan jag inväntar kokpunkten. Jag borde kanske överväga att komplettera utrustningen och dess 3 kW med ett ytterligare värmeelement. Samma problem, fast tvärtom föreligger också när vörten ska kylas. Det tar alldeles för lång tid att kyla närmare 40 liter vört med min kylspiral och jag har nu börjat rikta blicken mot andra lösningar, främst plattvärmeväxlare alternativt motströmskylare.
Ett annat intermezzo uppstod när det tidigare i veckan var dags för torrhumling. Jästemperaturen hade trappats upp under några dagar och låg nu på 20°C för att jäsa ut det sista lite snabbare men också för att ge jästen bättre möjlighet att städa upp efter sig. När jag torrhumlar så tillsätter jag normalt sett humlen under de sista dagarna vid den högre temperaturen och låter den ligga med under kallkrasch fram tills ölet förs över till fat. Nu fanns dessvärre inte avsedd humle hemma. Jag hade missat det helt vid inventering och beställning av ingredienser. Lyckligtvis går det att lösa och jag kan torrhumla i ett senare skede. Stundom har jag torrhumlat i faten istället och så får det bli även denna gång. Det fungerar faktiskt lika bra och skapar bättre förutsättningar för mig att eventuellt återanvända jästkakan till nästa bryggning.
Ibland måste man rannsaka sig själv lite. Det är tydligt att många av fel och problem jag upplever i processen egentligen kan hänföras till slarv och min egen oförmåga att ta tag i saker. Det är faktiskt hög tid för en uppryckning i detta avseende! För tillfället blickar jag dock framåt och ser fram emot att provsmaka ölet ifråga inom ett par veckor.
När jag kikar över sidans statistik så ser jag att det fortfarande finns en del lojala följare som kikar in emellanåt. Det glädjer mig. Glädjande är också att en del nya följare tillkommer på min Instagram. Till er i synnerhet, men även övriga vill jag be om ursäkt för min frånvaro och brist på aktivitet. Verksamheten är emellertid inte död, utan endast tillfälligt lagd på is.
Jag nämnde det i mitt senaste inlägg och i början av juni utökades familjen med en dotter och jag är numera trebarnsfar. Av naturliga skäl har bryggningen sålunda fått stå tillbaka för andra intressen under en tid. Det är faktiskt så att de flesta övriga intressen trumfas av detta. Bakgrunden till bilden ovan är särskilt talande härvidlag.
Det huvudsakliga syftet med förevarande inlägg är att uppmärksamma läsaren på att MegalodoN Brewing fortfarande lever. Min avsikt är att ganska snart börja plocka upp verksamheten igen och det finns faktiskt en del projekt och bryggningar planerade framöver.
Den översta bilden visar min Jävelberg 1000. En dubbel-IPA, mitt senaste öl, som jag bryggde sent i våras. Nederst är en modern lager som bryggdes några veckor tidigare. Båda med tillfredsställande resultat och jag har för avsikt att brygga dem igen, dock med några smärre justeringar.
Avslutningsvis vill jag återigen uppmana följarskaran om att inte tappa intresset, utan fortsätt kika in här och på Instagram. Det kommer hända saker!
Igår fick jag tillfälle att brygga en lager igen. En modern sådan var tanken och denna gång konsulterade jag faktiskt typdefinitionen innan receptet skrevs. Resultatet så långt är sammanfattat härunder.
Angående typriktigheten, så faller nog ölet dessvärre ändå utanför definitionen för modern ljus lager, åtminstone som det ser ut i nuläget. Något har hänt i min process, jag är osäker på vad, men mitt utbyte har legat betydligt högre än vanligt de senaste bryggningarna. Vid detta tillfälle nådde jag en ny toppnivå på 87%. Det kan hänga samman med den lilla mängd risskal som jag har använt i mäsken. Såvida jästen jäser ut som förväntat kommer således ölet landa på en för hög ABV, jämfört med typdefinitionen, till följd av det höga utbytet. Det är egentligen ett ganska angenämt problem.
I det stora hela flöt allting på väldigt bra och det känns som att äntligen börjar få kontroll över processen. Eller det gör jag uppenbarligen inte om man ser till utbytes-raketen ovan, men jag har åtminstone inga större störningar i processen utan bara några mindre frågetecken som nog kan behöva rätas ut.
Huvudnumret vid detta tillfälle var vattnet och den hypotes avseende beräkning av mäskens pH-värde som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Efter att vattnet hade behandlats såg min justerade vattenprofil ut enligt följande.
Mitt vattens totala alkalinitet är det omräknade värdet sedan tidigare där hänsyn har tagits till pH hos såväl vattnet som målet för mäsken. Jag avvek från det som jag hade sagt i slutet av mitt förra inlägg något och saltade vattnet ytterligare eftersom jag bedömde att ett sådant utrymme fanns. Hur beräkningen av tillsatta salters bidrag går till har jag skrivit om innan, men för att landa på värdena ovan tillsatte jag 7 g kalciumsulfat, 9 g kalciumklorid och 10 g magnesiumsulfat. Betydligt högre mängder än vad jag normalt sett använder. Sulfat- och kloridnivåerna landar följaktligen ganska högt, i överkant av vad som rekommenderas, varför en viss risk för en ”mineral-aktig” smak sägs föreligga. Det återstår att se, men jag misstänker, och hoppas, att det knappast kommer att märkas. Förhållandet ligger dock till sulfatens fördel eftersom det är en modern lager där humlen ska få spela en större roll.
Enligt vad som har sagts tidigare uppskattas mäskens pH genom en beräkning av maltens och vattnets alkalinitet/aciditet vid en viss pH-nivå. För att träffa aktuellt mål ska summan därvid landa på 0. I mitt fall råder här viss osäkerhet eftersom jag inte har verkliga värden för den malt jag använder, utan får uppskatta med hjälp av andra motsvarigheter. Maltens totala bidrag, pilsnermaltens alkalinitet(+) och aciditeten(-) från karamellmalten, blir härvid +140 mekv. Om mäskens pH-värde ska landa på 5.3 måste detta neutraliseras av vattnet som således behöver bidra med en aciditet av -140 mekv. Med 36 liter mäskvatten innebär det en rest-alkalinitet på ~-3,9 mekv/l (140/36). Efter att jag hade behandlat mitt vatten ovan låg det på -0,9 mekv/l och var fortfarande för alkaliskt i förhållande till målet. Lyckligtvis stod en enkel åtgärd till buds, nämligen 1 N-lösning som jag hade tillrett av mjölksyra. 1 ml/liter av denna sänker som bekant alkaliniteten med 1 mekv/l, vilket innebar att jag behövde tillsätta 3 ml/l av denna, eller totalt 108 ml till mina 36 l vatten. Så gjorde jag och mitt vattens ny rest-alkalitet landade på -3,9 mekv/l och det totala bidraget blev -140 mekv. Malten och vattnet balanserar ut varandra och slutsumman blir 0.
Ekvationen löste sig följaktligen, men hur gick det?
pH 5.3 en stund in i försockringsrasten, spot on!
Snyggt krossad malt återigen, men vikten därav kan inte överskattas.
Funktion fick gå före form när humlen vägdes upp i dessa snygga engångskoppar av plast.
Jag har äntligen fått ordentlig kontroll på sedimenteringen efter kok och tappar numera alltid klar och fin vört ner i hinken. En fröjd för ögat, men hänger sannolikt även samman med mäskprocessen som också har gått som smort de senaste gångerna.
I helgen gavs återigen tillfälle till att brygga en ny sats öl. Även denna gång stod en lager i receptet. Det blev en öl av typen Internationell lager, eller åtminstone med utgångspunkt i denna typdefintion. Resultatet får väl snarare klassas som en typ av Internationell experiment-lager, då den inte är helt typriktig. Den ska emellertid inte ställa upp i någon tävling så det spelar egentligen mindre roll, men framöver ska jag försöka hålla lite koll på typdefintionerna innan jag skriver recepten och genomför dem. Flera gånger har jag nu gått på känsla och insett i efterhand att denna inte alltid överensstämmer med den faktiska defintionen.
Öltypen tillhör inte direkt mina favoriter, men det ska ges bort som gåva och bryggningen har jag haft planerad sedan en tid tillbaka, innan världsläget såg ut som det gör i skrivande stund. Med tanke på detta kan det uppfattas som en aning osmakligt och ett illa valt tillfälle, men det är faktiskt bryggt med en viss mexikansk lager som förebild. Resultatet så långt visualiserat härunder.
Liksom vanligt avser siffrorna inom parentes, för specific gravity vörtstyrkan före spädning. Problemet sedan sist, vad gäller vörtstyrka före kok, bortkok och koncentrering av vört kvarstår. Det är något som inte stämmer i denna ekvation. Effektiviteten blev också förvånansvärt hög, men hänger sannolikt ihop med mäskprocessen och det fantastiskt fina flöde jag numera får igenom maltbädden. Denna gång optimerat ytterligare med risskal i mäsken.
Hela bryggprocessen flöt, liksom förra gången, på väldigt bra och smärtfritt. Hela kedjan från inmäskning till vörtens överföring till jäshink gick egentligen som smort. Det enda jag kunde störa mig på, egentligen ingen stor sak, men det som tog lite extra tid var uppkoket. Tidigare har jag inte reagerat nämnvärt eftersom lakprocessen har tagit sån tid och vörten har kunnat värmas under tiden den fortgår. Nu flödar det lätt igenom maltbädden, lakningen går i bra tempo och leder till en lite längre väntan därefter. Inför nästa tillfälle kanske jag provar att isolera bryggverket med ett liggunderlag eller liknande för att minska värmeförlusten och sänka tiden något.
En internationell lager är ganska ljus, 3-10 EBC enligt typdefintionen, och min landar på 6 EBC. Tidigare har jag inte lagt någon nämnvärd vikt vid ölets färg utan egentligen bortsett från det helt. Inför denna bryggning gjordes vissa efterforskningar om beräkning av färg, maltens bidrag och jag uppdaterade mitt receptformulär därefter. Av någon anledning har jag avvaktat med att ha en sån formel i kalkylbladet, kanske av ointresse men jag har nog varit lite avskräckt av komplexiteten. Beräkningen, eller egentligen uppskattningen, var emellertid förhållandevis enkel och rättfram. Färgskalan nedan är hämtad från Wikipedia.
Ölens och maltens färgbidrag kan anges i EBC, SRM eller Lovibond (°L). Sistnämnda är en äldre skala, men maltens färgbidrag anges i hög grad fortfarande som °L. SRM står för Standard Reference Method och är den enhet i vilken ölets färg anges i USA. I Sverige och Europa används istället EBC, European Brewing Convention. Förhållandet mellan dessa är EBC=SRM x 1,97. I mitt kalkylblad har jag lagt in den formel som jag tror används av Brewer’s Friends färgkalkylator. Siffrorna överensstämmer åtminstone.
Inledningsvis räknas det totala antalet Malt Color Units (MCU) ut. För att göra detta behöver maltens färg i Lovibond, vikten av densamma och den slutliga volymen vört vara kända. Jag kanske komplicerar det för mig, men i min formel behöver man också kunna omvandla liter till gallons och gram till pounds. På ett pund går det 453,592 gram och det går 3,785 liter per gallon.
I mitt recept användes 5000 gram Pilsnermalt (2 °L), 3000 gram Europils malt (1 °L), 450 gram Dextrine malt (5 °L) och 1000 gram majsflingor (1 °L). Vikten i gram divideras med 453,592 för att omvandla den till pund. Den totala volymen vört, allt som finns i kokkärlet efter kok samt eventuellt det som tillsätts vid spädning, divideras med 3,785 för omvandling till gallons. Det gav i mitt fall ett värde på 41 + 5,2 liter och 12,2 gallons.
5000 gram Pilsnermalt är lika med 11,02 pund, det ger: (11,02 x 2) / 12,2 = 1,8 MCU Europils: (6,61 x 1)/12,2 = 0,54 MCU Dextrine: (0.99 x 5) / 12,2 = 0,4 MCU Majs: (2,2 x 1) / 12,2 = 0,18 MCU Totalt 2,9 MCU
MCU omvandlas till SRM enligt Morey’s formel genom 1.4922 x (MCU ^ 0.6859). I mitt fall följaktligen:
1.4922 x (2,9 ^ 0.6859) = 3 SRM
Omvandling till EBC görs därefter genom att SRM-värdet multipliceras med 1,97.
3 SRM x 1,97 = 5,9 eller 6 EBC
Ett öl som så ljust som 6 EBC uppställer lite högre krav på vattenprofilen om ett tillfredsställande mäsk-pH ska uppnås eftersom de ljusare maltsorterna är mer basiska vill pH-värdet gärna gå upp. En annan försvårande faktor i sammanhanget var den rekommenderade vattenprofilen för öltypen som jag utgick ifrån, där mineralinnehållet föredrogs ganska lågt. Särskilt vad gäller kalcium, den jon som normalt sett har störst påverkan på vattnets restalkanitet. Utöver salter i vattnet fick jag därför använda mig av mjölksyra, 6 ml närmare bestämt, doserat enligt Palmers kalkylblad. Det fungerade bevisligen, men var något av en chansning. Chansningar vill jag undvika och har därför börjat fördjupa mig ytterligare inom vattenbehandling och mäsk-pH i synnerhet. Mina lärdomar sammanställer jag parallellt i ett annat inlägg som jag har för avsikt att publicera inom kort.
Väldigt nöjd med krossningen från denna leverantör, men eftersom jag hade majsflingor i mäsken också ville jag inte utmana ödet utan använde även risskal.
Jag siktade på ett något lägre mäsk-pH denna gång i syfte att förbättra förjäsbarheten. Av samma anledning lät jag också mäsken vara lite tunnare än vanligt.
Det fanns en del socker kvar i malten så jag spolade över lite extra vatten och samlade upp vörten i dunk för en framtida förkultur.
En klar och fin vört som tappades över i jäskärlet efter en stunds sedimentering och en SG på 1.058 innan spädning nedan.
Jäsproceduren för min senaste lager är i princip avslutad nu. Återstår gör endast en tids kallkrasch. En sammanställning av processen visualiseras i diagrammet härunder.
Stamvörtstyrkan låg på 1.052 efter spädning den kom ner till en slutlig vörtstyrka på 1.012 efter knappt två veckors jäsning. En utjäsning (apparent attenuation) på cirka 77%. Faktiskt en aning lågt utfall mot förväntat. Enligt tillverkaren har jästen Saflager S-23 en apparent attenuation på 82%, men förutsättningarna för en sådan utjäsning är andra de jag hade, se vidare här och här. Under testet användes en vört gjord på endast pilsnermalt, med en SG på ungefär 1.060 och 20 IBU. Därvid har 0,5 gram torrjäst per liter (50 gram/hl) tillsatts, en pitch rate på 0,2-0,33 miljoner jästceller / milliliter / °P och jäsningen har därefter skett i 23°C. Hur själva mäskprocessen, vad gäller temperatur, pH och så vidare har genomförts framgår inte. Mot bakgrund av syftet får man anta att den har optimerats med avseende på förjäsbarhet.
Uträkning av apparent attenuation eller utjäsning: ((OG-1)-(FG-1))/)(OG-1) ((1,052-1)-(1,012))/(1,052-1) 40/52=0,769 => 77%
I skrivande stund är det fortfarande oklart på vad den lägre utjäsningsprocenten i mitt fall beror. Jag har dock svårt att acceptera avvikelser av detta slag utan vidare och anser att sådana behöver ifrågasättas. En rotorsak måste följaktligen identifieras och elimineras. Trots att jag experimenterade med torrjäst och förkultivering av densamma kan jag inte dra den definitiva slutsatsen att detta och aktuellt pitch rate är orsaken. Tvärtom, enär min pitch rate var betydligt högre än den som tillverkaren använde i testet så torde det snarare kunna uteslutas som orsak istället.
Mängden jäst sägs ha en stor påverkan på såväl smak som arom hos det färdiga ölet. Detta eftersom produktion av estrar och de flesta andra smak- och aromämnen står i direkt förbindelse med jästtillväxten. En för låg pitch rate kan innebära en förhöjd infektionsrisk och bland annat resultera i för hög esterproduktion, höga nivåer av diacetyl, och givetvis avstannad jäsning med en slutlig vörtstyrka högre än önskvärt. Samtidigt kan för mycket jäst kan leda till för låg esterproduktion tillsammans med allt för snabb utjäsning och kan resultera i en öl med för tunn eller lätt kropp.
Förkultur på torrjäst, 26 februari 2020
Mängden jästceller och aktuell pitch rate är emellertid bara en faktor, om än kanske den av störst vikt, som påverkar utjäsningen. Ett axplock av faktorer av påverkan och därmed möjliga orsaker gås igenom nedan.
Mäsk
Mäsken har en stor påverkan på en vörts förjäsbarhet i flera avseenden, varav samtliga egentligen hänger samman med den enzymatiska aktiviteten som pågår under mäskning. Enzymerna är mäskens nyckelspelare och det är de som omvandlar maltens stärkelse till jäsbart socker. Framförallt är det enzymerna beta- och alfaamylase som är av intresse, då det är de som är verksamma under försockringsrasten, vid 60-70°C.
För den enzymatiska aktivitetens vidkommande är mäskens temperatur således av stor betydelse. Det är denna som i första hand är avgörande för vilka enzymer som aktiveras. Betaamylase är mest verksam i ett lägre temperaturspann och arbetar bäst mellan 55-65°C i pH 5,0-5,5, och helst lågt i skalan. Den klipper isär långa ”sockerkedjor” till mindre, för jästen hanterbara bitar och producerar i huvudsak maltos som lättare omsätts av de flesta jäststammar. Alfa, å andra sidan, trivs i varmare temperaturer och mindre sura miljöer. Det är alfaamylase som gör ”grovdelningen” av sockerkedjorna, i motsats till betas finfördelning. Den arbetar bäst i temperaturer över 67° upp till 72°C i pH 5,3-5,7 och producerar, utöver maltos, en hel del andra sockerarter vilket kan ge större kropp och bidra till en mer komplex smakbild hos det färdiga ölet. Se vidare här. För enbart maximal förjäsbarhet skulle därför mäsken anpassats till betaamylasens optimum.
Förhållandet mellan malt och vatten i mäsken är ytterligare en faktor som påverar vörtens förjäsbarhet, eller egentligen enzymaktiviteten även här. En tunnare mäsk som ger högre en högre förjäsbarhet medan en tjockare ger lägre. Anledningen är att andelen enzymer späds ut över volymen och hindras inte på samma vis av en tät sockerkoncentration som annars kunde varit fallet. Vad som avses med tunn respektive tjock är inte helt givet, men kring 4 liter vatten per kilo malt och däröver får anses som tunn medan en mäsk på ungefär 2,5 liter per kilo eller mindre kan betraktas som tjock. Här blir också tiden av betydelse, se härunder, och en tjockare mäsk behöver kortare tid än tunnare motsvarighet innan all stärkelse är omvandlad. Se vidare här.
Tiden som enzymerna får vara verksamma har som sagt också en viss betydelse för vörtens förjäsbarhet och det slutliga resultatet. Den står i direkt samband med temperaturen och vatten-malt-ration ovan. Eftersom enzymerna är med utspädda i en tunnare mäsk tar det längre tid för dem att bryta ner stärkelsen än ifall den hade haft en högre koncentration. Alfaamylase arbetar snabbar än beta, varför en varmare mäsktemperatur leder till en snabbare konvertering. Beta behöver längre tid, i lägre temperatur, men ger alltså i gengäld en högre förjäsbarhet.
Vatten
Egentligen är det mäsken som påverkar, men man kan säga att vattnets sammansättning i kombination med den malt som används avgör mäskens pH. Läs mer om det och alkanitet här. Mäskens pH påverkar i nästa led förjäsbarheten enligt ovan.
Dessutom är vattnets magnesiumhalt av betydelse för jästen och dess aktivitet. Magnesium är nämligen en näringskälla för jästen, som sägs kräva en nivå av åtminstone 5 mg/l.
Malt
Valet av malt har en betydelse för vörtens förjäsbarhet i det avseendet att basmalt har en högre förjäsbarhet än specialmalt och karamellmalt. Detebror på mältningsprocessen av de sistnämnda som är designad för att ta fram mer komplexa sockerarter som jästen inte kan omvandla med samma lätthet. En mäsk med en hög andel specialmalt kommer med andra ord inte jäsa ut i samma utsträckning som en baserad på exempelvis enbart pilsnermalt.
Jäst och jäsning
Jästens egenskaper påverkar självklart förjäsbarheten. Ofta finns en inbyggd begränsning i hur mycket socker jästen klara av att omvandla, den brukar anges som ”Apparent attenuation” på förpackningen eller i produktdatabladet. Begränsningen beror på olika saker, men hänger samman med jästens förmåga att omvandla sockerarter samt dess alkoholtolerans.
Temperaturen, i vilken jäsning sker, är av stor betydelse för vörtens eller ölets utjäsning. I regel anges det optimala temperaturspannet på förpackningen. Men det är optimalt utifrån en sammantagen bedömning av smak och jästaktivitet. För jästen i sig, vad gäller förökning och aktivitet, är varmare temperaturer att föredra. De ger en högre utjäsning men bidrar sannolikt med felsmaker hos det färdiga ölet.
För sin förökning och uppbyggnad är jästen, utöver socker, beroende av syre. Med en ordentligt syresatt vört ger man därför jästen bättre förutsättningar och bidrar till en högre potential hos densamma.
Slutsatser
Det finns sålunda en hel del möjliga förklaringar och orsaker till den lägre utjäsningen i mitt fall. Om man ser tillbaks till datan från min bryggning är det tydligt att denna inte var optimerad för hög utjäsning, det var å andra sidan inte heller syftet, men likväl. Mäskens pH låg på 5,5 som är lite i överkant mot vad som är optimalt för betaamlysasens och förjäsbarhetens vidkommande. Inga konstigheter vad gäller mäskens temperatur, där schemat innehöll en 45-minuters rast i 63°C för betaamylasen och därefter 67°C under cirka 20 minuter. Det är möjligt att 45-minutersrasten skulle kunna ha sträckts ut något.
Maltnotan bör inte ha haft någon negativ inverkan, enär denna i huvudsak bestod av pilsnermalt. Med endast ett bidrag på 2,5% av karamellmalt därutöver, bör den ha bäddat för en hög förjäsbarhet. Däremot var mäsken, med sina endast 2,6 liter vatten per kilo malt, något i det tjockaste laget.
Vidare kan vattenprofilen jag utgick ifrån behöva justeras ytterligare, inte bara med avseende på mäskens pH, utan även magnesiumhalten. Härvid låg nivån på endast 1 mg/l. Så här i efterhand slarvigt av mig att inte dra lärdom och gå tillbaka till gamla anteckningar där jag tydligt har stipulerat att jästen behöver minst 5 mg/l. Å andra sidan sägs en, för jästens vidkommande, tillräcklig nivå av magnesium kunna tillhandahållas bara av den malt som används också.
Bidragande kan dessutom temperaturen, 12°C, i vilken jäsningen ägde rum ha haft en viss inverkan. Temperaturen ligger inom angivet optimum, om än i det nedre spektrat.
Avslutningsvis finns det följaktligen en del förklaringar till lägre utjäsningen i förevarande fall. Enligt min mening är det sannolikt mäskprocessen som jag kan komma att behöva justera.
En liten förhandstitt på vad som komma skall nedan. Arbetet med min station för mottrycksfyllning fortgår är börjar närma sig en provtestning.
Jag hade tagit ledigt från jobbet i tisdags, egentligen av en annan anledning förstås, men det gav mig tillfälle att få till en liten bryggsession under måndagskvällen/natten. En succébryggning i många avseende, åtminstone processuellt sett. Sannolikt den bästa på länge så sett och definitivt den bästa sedan gick jag över till bryggverk och enkärlsbryggning.
I receptet stod en hyfsat ordinär lager och mitt syfte var att prova det som jag skrev om i mitt förra inlägg, det vill säga att göra en förkultur på torrjäst. En resultatsammanställning av det senaste alstret nedan.
Vattnet justerades även denna gång till profilen härunder. För att nå den lägre rest-alkaniteten till nivå som visas tillsatte jag också 1 ml mjölksyra (80%) i mäskvattnet.
Jag mäskade in vid 60 grader kring 19-tiden på måndagskvällen. Drygt 10 kg malt, varav 2,5% karamellmalt i 36 liter vatten. En ratio på 2,6 liter vatten per kg malt, om man bortser från min ”dead space”, utrymmet under maltkorgen. Därefter 45 minuter i 63 grader, sedan 20 minuter i 70 grader och avslutningsvis utmäskning i 78 grader under ungefär en kvart. Jag tog ett prov för pH-mätning en bit in i försockringsrasten, som landade på tillfredsställande 5,5.
En dålig bild och något hög temperatur vid avläsningen, men ändå ett gott resultat.
Det var som sagt en smärtfri och processuellt sett en kanonbryggning. Så bra att till och med det moment, som vanligtvis går allt annat än bra – lakningen, flöt på helt perfekt. Flödet genom maltbädden fungerade felfritt genom hela mäskproceduren och översvämningsröret i mitten förblev outnyttjat. Vattnet fortsatta att sippra igenom fint även under lakningen. Något som gjorde att jag, liksom jag nästan hade vant mig vid nu, slapp röra runt i malten och röra upp densamma under lakningen. Följaktligen var det nu en förhållandevis klar och fin vört som fanns i bryggkärlet när den skulle till att kokas. Detta gjorde vidare att jag slapp vidbränd vört och andra rester i botten av mitt bryggverk vid avslutad bryggning.
Dessvärre förstår jag inte vad jag gjorde annorlunda för att det nu skulle gå så här bra. En del ändringar vidtog jag sedan förra gången, och kommer väl att få fortsätta i samma, eller liknande, spår framöver. Hälften av pilsnermalten kom krossad från en leverantör, densamme där jag har haft problem med för fint krossad och med för mycket mjöl tidigare. Den andra malten krossades av en annan grossist. Så långt ungefär samma förutsättningar som sist. Under inmäsk lät jag pumpen gå medan jag rörde ner malten, jag försökte dock att hålla omröringen till ett minimum. Jag använde en lägre effekt än jag brukar under samtliga mäsksteg, något som troligtvis motverkade vidbrändheten men kanske inte gjorde så mycket för flödet. Dessutom, och den orsak som förefaller mest trolig, hade jag en något högre ratio vad gäller förhållandet mellan malt och vatten. Sammantaget således en succé så långt.
Det visade sig att jag var lite snål i beräkningen av lakvatten. Möjligen absorberade malten något mer än vad jag hade förutsett och det resulterade slutligen i en kokvolym på en liter mindre än avsett.
Vörtstyrkan före kok, boil-SG landade nästan exakt där den skulle på 1.056. Beräkningen i receptet förutsåg en SG på 1.055. Jag provade emellertid en ändring i kalkylbladet, nu i efterhand, eftersom jag inte riktigt nådde den tilltänkta kokvolymen, se mer nedan. Med denna justering så ändrades den förväntade SG:n också till 1.056. Förväntning och utfall överensstämde sålunda fullt ut.
Väntan på uppkok kändes som en evighet.
En mindre modifikation gjorde jag på min mäskpaddel i syfte att kunna använda den vid whirpool efter kylningen. Jag kapade toppen av den, som av någon anledning var platt. Vid tidigare försök har jag spänt fast paddeln i en skruvdragare för detta moment, men den flata änden har skapat en ojämn rotation. Denna gång jag gick det bättre och jag fick faktiskt till en hyfsad whirpool. Efter en kortare stunds sedimentering kunde jag tappa klar och fin vört genom pumpen ner i jäskärlet.
Det kanske börjar bli lite tröttsamt med bilder av hydrometer-avläsningar. Denna är dock tänkt att tjäna ett annat syfte, nämligen att visualisera den klara vörten som jag fick ut.Här är SG innan spädning.
Trots en smärre succé så långt nådde jag inte riktigt beräknad OG, utan endast 1.058 mot förväntade 1.063. Med 34 liter i jäshinken och 6,5 liter kasserad dravblandad vört innebar det en volym om 40,5 liter efter kok. Större än beräknad och följaktligen en möjlig förklaring till den lägre vörtstyrkan.
Mina jäshinkar innehåller 60 liter, men de saknar gradering. För att räkna ut hur mycket vört jag har i dem får jag därför ta mått på en undre och övre omkrets samt höjd på innehållet. Ett annat alternativ hade varit att väga dem. Beräkningen görs enligt formeln för en stympad kon nedan, där R är lika med den större radien och r är den lilla radien, eller den övre och undre radien.
(π*h / 3) * (R^2 + R*r + r^2)
Eftersom det är lättare att mäta en omkrets i mitt fall räknar jag också om de värden jag har mätt fram till respektive radie istället. En omkrets omvandlas till radie enligt formeln härunder.
R = Omkrets / 2 π
Jäskärlets undre omkrets är konstant och mäter 112,5 cm. Höjden i detta fall var 31 och den övre omkretsen 122,5 cm. Omvandlat blir det R=19,496 och r=17,9. Det ger 32,46 ((π*31)/3) multiplicerat med 1049,782 (19,496*19,496 + 19,496*17,9 + 17,9*17,9) och en volym på 34 075 ml eller cirka 34 liter.
Tanken var ursprungligen att jag skulle ha spätt vörten till 40 liter för att med säkerhet kunna fylla två fat med färdig öl. När min SG kom in lite för lågt fick jag tänka om och nöjde mig med 38 liter och tillsatte följaktligen 4 liter kokt avsvalnat vatten i hinken. Enligt beräkningen, bekant sedan tidigare, i mitt kalkylblad skulle det resultera i en SG av 1.052, vilket var precis vad det gjorde. En spädning med knappa 18% sänkte vidare beskan i motsvarande mån och den uppskattas nu till 23,48 IBU mot 27,29 efter koket.
Eftersom vörtstyrkan nu blev lägre än förväntat torde någon form av analys behöva göras. Någon uppenbar anledning till varför kan jag inte se, annat än kokprocessen och koncentreringen av vörten som sker i och med bortkok. Jag uppskattade kokvolymen till 43 liter enligt graderingen i mitt bryggverk. Här är jag dock medveten om att denna inte är att lita på till fullo. Enligt formeln jag använde för bortkok, ursprunligen plockad från Fear Wolf Brewery, skulle 5,76 liter ha förångats. I ett sådan fall skulle vörtstyrkan ha blivit 1.063. En omvänd räkneoperation, enligt nedan, kan göras för att uttröna den verkliga kokvolymen och därmed bortkoket.
Det ger en kokvolym av cirka 42 liter ((58 * 40,5) / 56) vid starten och ett bortkok på endast 1,5 liter under 90 minuter. Då kan man ifrågasätta riktigheten av den tidigare formeln eller eventuellt effekten i mitt bryggverk.
x * 5400 / 2250 = 1,5
Där x är effekten med vilken vörten koks, 5400 är koktiden i sekunder och 1,5 är antal liter som kokas bort. Effekten skulle i så fall vara lika med 0,625 kW, vilket nog faller på sin egen orimlighet. Jag har svårt att se hur en sådan liten effekt skulle kunna hålla ett kok på 40 liter rullande.
Någonstans i ovanstående ligger en hund begraven och ett att antal felkällor som defintivt behöver utredas har visat sig.
Huvudattraktionen denna bryggning var egentligen jästen, som fick ett separat inlägg för några dagar sedan. Denna jäst är nu satt i arbete och jag väntar med spänning på resultatet. Det ser dock lovande ut, för efter mindre än ett dygn sedan jästen tillsattes hade det börja bubbla i röret. Bara några timmar kunde man därefter se högkreusen i kärlet, vilket indikerade en aktiv jäsning.
Här går drygt 500 miljarder rehydrerade, förkultiverade och dekanterade jästceller av Saflager S-23 i den 12-gradiga, väl syresatta vörten.
Jäst är, liksom vatten, malt och humle, en egen vetenskap inom ölbryggning. Av många, inte helt utan fog, betraktat som den viktigaste delen. Det är en ingrediens som förtjänar en del uppmärksamhet. Jag har inte fördjupat mig särskilt tidigare, utan mer eller mindre varit nöjd med en hyfsad uppskattning avseende ”pitch rate”, syresatt jästen enligt eget skön och jäst i kontrollerad temperatur. Visst, det är de viktigaste parametrarna att ha koll på, givetvis tillsammans med hygienen, och om de är på plats är man en bra bit på väg. Oftast har jag dessutom använt torrjäst och endast strött denna över vörten.
Förvarande framställning blev förhållandevis lång och ganska tung, men jag hoppas att den inte framstår som alltför avskräckande. Liksom mitt tidigare inlägg om vatten är jag osäker på hur mycket som tillförs befintlig diskussion, men det har likväl en viktig del i mitt eget lärande.
Pitch rate
I brist på en bra svensk översättning kommer jag fortsätta att använda uttrycket pitch rate, och med det avses mängden jäst som tillsätts, uttryckt som ”Miljoner jästceller / Milliliter vört / °P”, eller ungefär ”Miljoner jästceller / Milliliter vört / (SG-1)/4”, se mer avseende omvandling SG – Plato här. De faktorer som har störst påverkan på nivån är vörtens extraktinnehåll och temperaturen för jäsningen. Hur vörtens extraktinnehåll påverkar är jag dock inte riktigt på det klara med eftersom hänsyn redan är tagen till den i formeln som sådan. Möjligt är att alkoholen som bildas har en inverkan. Temperaturen påverkar i det avseendet att en kalljäst öl kräver en högre pitch rate och därför förordas en dubbel pitch rate för lager jämfört med ale. För ale rekommenderas en pitch rate av 0,75 och för lager följaktligen 1,5. Se vidare här och här.
Hur många jästceller behövs då för att göra en ”bra” öl av din vört? Den lager jag brygger har en beräknad OG på 1.054, vilket är ungefär detsamma som 13,5 °P, se uträkning härunder. Det finns bra kalkylatorer på nätet och i diverse bryggprogram som gör dessa uträkningar samt och lämplig storlek på förkultur, där vissa dock är ökända för att ta i överkant. Se exempelvis här och här.
1 500 000 x 40 000 x 13,5 = 810 000 000 000 => 810 miljarder jästceller eller mer exakt 800 miljarder.
Saflager S-23 från Fermentis, den torrjäst jag normalt sett använder vid jäsning av lager, sägs innehålla mer än 6 miljarder jästceller per gram enligt produktdatabladet. Ett paket väger 11,5 gram och innehåller således 69 miljarder jästceller. Ett paket flytande jäst, exempelvis Bohemian Lager från Wyeast, innehåller 100 miljarder jästceller vid produktionsdatumet. I förevarande fall krävs följaktligen 12 paket Saflager S-23 eller drygt 8 nyproducerade paket flytande Bohemian Lager. Det blir kostsamt då ett paket torrjäst går för cirka 50 kronor och den flytande motsvarigheten för det dubbla. Lyckligtvis står andra medel till buds för att nå önskad mängd jästceller, se mer nedan.
Det märkliga är dock att tillverkaren, Fermentis rekommenderar en dosering av ungefär 1 (0,8-1,2) gram per liter vört, vilket blir 4,8-7,2 miljarder jästceller per liter. I mitt fall rekommenderas sålunda tillsättning av 192-288 miljarder jästceller. Det innebär 3-4 paket, men är alltså betydligt mindre än vad som rekommenderas generellt. Något som, med en pitch rate enligt ovan på 1,5, i bästa fall knappt skulle vara tillräckligt till en vört med SG 1.020 ((300 000 000 000/40 000)/1 500 000=5 °P => 1.020). Jag har alltid följt tillverkarens anvisningar och hittills tillsatt 4 paket till mina bryggningar. En underdosering enligt vad som framkommit, men jag har inte märkt av några negativa effekter. Fler studier motsäger dock tillverkarens egna uppgifter i detta avseende och menar på att ett paket torrjäst innehåller betydligt mer jästceller än vad som anges. Enligt dessa skulle ett paket istället innehålla cirka 10 miljarder per gram.
Ovanstående leder tankarna kring vilken betydelse mängden jäst och pitch rate har. Det snabba svaret, det man oftast får, är att det har en verkligt stor betydelse, se vidare här. Mängden jäst sägs ha en stor påverkan på såväl smak som arom hos det färdiga ölet. Detta eftersom produktion av estrar och de flesta andra smak- och aromämnen står i direkt förbindelse med jästtillväxten. En för låg pitch rate kan innebära en förhöjd infektionsrisk och bland annat resultera i för hög esterproduktion, höga nivåer av diacetyl, och givetvis avstannad jäsning med en slutlig vörtstyrka högre än önskvärt. Samtidigt kan för mycket jäst kan leda till för låg esterproduktion tillsammans med allt för snabb utjäsning och kan resultera i en öl med för tunn eller lätt kropp.
Man ska således varken använda för lite eller för mycket jäst – eller? Vad som har sagts i stycket ovanför motsägs av ett Brülosophy-exBEERiment. Den enda tydliga skillnaden i fallet var att det exempel med lägre pitch rate kom igång senare. Båda landade på samma Final Gravity och någon säker statistisk smakskillnad kunde inte heller påvisas.
Förkultur
Istället för att lägga ett antal hundra kronor på jäst är det givet för de flesta att odla upp en förkultur till sin flytande jäst, men vad gäller egentligen för torrjäst? Det omvända förhållandet torde vara det vanligaste, det vill säga att någon förkultur inte bör göras för torrjäst. Istället betraktas det i regel som mer kostnadseffektivt att köpa ytterligare ett paket och det är oftast det rådet som ges. Det må vara i sant i viss utsträckning, men knappast mot bakgrund av vad som sagts ovan och är ändå en sanning med modifikation som är beroende av hur stora satser som bryggs och hur förkulturen tillreds. Mer om detta nedan.
En förkultur görs framförallt av två skäl, att öka mängden jästceller och främja vitaliteten hos dessa, särskilt hos lite äldre eller återanvänd jäst. Att öka mängden jästceller är dock oftast det primära syftet. Ytterligare en av anledningarna till att man inte gör förkulturer på torrjäst är att dess vitalitet inte påverkas av åldrande i samma utsträckning som hos flytande motsvarigheter och i regel alltid är på topp. Jag läst någonstans, i skrivande stund minns jag inte var, att en förkultur av dessa anledningar till och med kan vara kontraproduktivt och ha en negativ inverkan på smaken hos det färdiga ölet. Det finns dock ytterligare ett Brülosophy-exBEERiment som motsäger detta. Experimentet visar att den förkultiverade jästen blev aktiv snabbare och jäste kraftfullare än den andra. Vitaliteten var således högre. Några skillnader i smak vad gäller ölet kunde dock inte påvisas.
Normalt sett görs en förkultur på torkat maltextrakt, spraymalt eller DME. De flesta kalkylatorer och formler som finns för förkultur och tillväxt verkar förutsätta förjäsbarheten hos DME. Detta är också en av anledningarna till att det har betraktats som mer kostnadseffektivt att använda ytterligare paket torrjäst, istället för att köpa maltextrakt. Jag sparar dock vört i frysen från tidigare bryggningar, vilket gör att jag inte behöver lägga några extra utgifter på DME. Förjäsbarheten hos den vört jag använder torde vara ungefär densamma, förhållandevis hög då mäsken har legat rätt i pH och gjorts huvudsakligen på basmalt i 63-65 grader.
Av det som har kunnat utredas ovan kan följande slutsatser dras. Det finns inga hinder mot förkultur för torrjäst och dessutom pengar att spara. Rekommenderade pitch rate-nivåer förefaller kunna tas med en viss nypa salt. I mitt fall blir målet att komma upp i det antal jästceller, samma pitch rate som jag tidigare har använt. Det vill säga 4 paket torrjäst, som innebär 280-460 miljarder jästceller (69*4 eller 115*4). En pitch rate på 0,5-0,85 miljoner jästceller / milliliter / °P. Kring hur en förkultur tillreds rent praktiskt finns redan mycket skrivet och där kommer jag inte att gå in i närmare detalj utan nöjer mig med att hänvisa till Gustav Lindh.
För en jästens tillväxt ligger den optimala vörtstyrkan hos en förkultur i spannet 1.030-1.040 (C. White & J. Zainasheff, Yeast: The Practical Guide to Beer Fermentation). Den vört jag hade sparad sen tidigare låg något högt, på 1.045 och behövde följaktligen spädas före tillredning. Jag har en 3-liters E-kolv där jag tömde ut en del av vörten så att den innehöll 2,5 liter. Genom att fylla på, och späda enligt formeln nedan, med 3 deciliter vatten till en volym av 2,8 liter istället lyckades jag nå en SG av 1.040 ((2,5 * 45)/4 = 2,8).
Förkulturens storlek påverkar också jästens tillväxt, eller rättare sagt hur mycket jästceller som tillsätts till en viss volym. Tillväxtfaktorn är ett resultat av denna relation och visualiseras i grafen nedan. Grafen visar mätningar genomförda efter att ett paket flytande jäst, 100 miljarder jästceller, har tillsats vört av varierande volym (C. White & J. Zainasheff). En liten mängd vört i förhållande till jästen som tillsätts ger en liten tillväxtfaktor, och koncentrationen bör inte överstiga 125 miljoner jästceller per milliliter. Motsvarande gäller när koncentrationen understiger 50 miljoner per milliliter, tillväxtfaktorn dalar och man gör snarare öl än en förkultur. Optimalt är således ett förhållande mellan 50-125 miljoner jästceller per milliliter vört. Tillväxtfaktorn ökar avsevärt och kan bli upp till tre gånger så stor när jästen hålls i konstant rörelse, exempelvis vid användning av en magnetomrörare. Det är för att omröringen driver ut koldioxiden som bildas och håller jästen jämnt fördelad i behållaren samtidigt som syre tillförs. Braukaiser skriver om tillväxtens påverkan av konstant omröring och beräkning av densamma här.
Jag tog hjälp av Brewer’s Friend och kalkylatorn för pitch rate och förkultur vid uträkning av förkulturens tillväxt. Min förkultur innehöll 2,8 liter vört och i den tillsatte jag ett paket torrjäst (11,5 gram), vilket är detsamma som 69 eller 115 miljarder jästceller, beroende på vilka uppgifter som är riktiga. Det innebär en koncentration på 25-41 miljoner per milliliter, alltså något lägre än vad som är optimalt. Jäsningen sker dock på en magnetomrörare som ger tillväxten en ordentlig knuff. När jästen i förevarande fall pitchas bör den följaktligen, enligt dessa beräkningar, innehålla 516-562 miljarder jästceller, vilket ger en pitch rate på 0,97-1,05. Alltså något högre och närmre den rekommenderade nivån än mitt mål med innehållet hos 4 paket som jag normalt sett använder.
Kort om rehydrering
Sedan gammalt har det hävdats att nära hälften av jästcellerna dör vid direkt pitch eftersom jästen omedelbart suger åt sig allt den kan och höga nivåer av socker, näring och humlesyror kan tränga in och skada cellerna (C. White & J. Zainasheff). Detta motsägs dock av senare rön, till exempel följande artikel hos tillverkaren Fermentis som förespråkar att jästen strös direkt i vörten. Även Brülosophy, där inte heller praktiska intryck verkar ställa något något krav på rehydrering. Även om det finns goda argumentet för båda sidor så är det i sig inte särskilt krävande att rehydrera sin torrjäst. Det är ett enkelt moment jag gärna gör och kommer att fortsätta med för att undvika onödiga chansningar. Lämpligt tillvägagångssätt står i regel på jästens förpackning.
Avslutning
Det är kanske inte den punkt som ligger högst på agendan eller är av störst vikt hos en hembryggare, men det finns en del pengar att spara genom förfarandet ovan. Genom att gå ifrån 4 till 1 paket torrjäst så sparar jag 150 kronor per bryggning, då ett paket går för cirka 50 kr. Det blir en sänkning av literpriset med 3,75 kr ((200/40)-(150/40)). En genomsnittlig lager, för mitt vidkommande, fordrar cirka 10 kg pilsnermalt och kanske 150 gram humle. Malten kostar ungefär 12 kr/kg (25 kg för 300 kr) och humlen, exempelvis Hersbrücker, 40 kr/100 gram. För en 40-liters sats blir det ungefär 180 kr och ett tidigare literpris på 9,50 kr (380/40) till 5,75 kr (230/40), vilket innebär en kostnadsbesparing om cirka 40%.
Den enda nackdelen vid ett tillfredsställande slutresultat, som jag ser det, är att en bryggning måste planeras ett par dagar i förväg eftersom tillredning av förkulturen tar denna tid. Inte mycket utrymme för spontanbryggning således, men ändå ett litet pris i sammanhanget.
Vän av ordning kanske ställer sig frågande till vetenskapligheten i mitt projekt. Och det stämmer att för kunna dra några verkliga slutsatser skulle jag ha delat upp satsen i två lika stora delar efter kok och tillsatt jäst med samma pitch rate, en utan förkultur och en med och jäst dessa i samma temperatur. Jag gör en enkel sats denna gång, men kommer troligtvis att prova med en uppdelning framöver.
När man börjar läsa på om de olika elementen stöter man ofta på vitt skilda råd och åsikter. Jäst har varit särskilt utmärkande i detta avseende. Det är svårt att veta vilka uppgifter man kan lita på och inte, då samtliga källor jag har använt förefaller pålitliga. Det bästa sättet är egentligen ta till sig det man kan, sålla och prova sig fram på egen hand.
Drygt 500 miljarder rehydrerade, förkultiverade och dekanterade jästceller av Saflager S-23 går i den väl syresatta vörten.
MegalodoN Brewing 